Blir galen på min familj

Om syskonen bara ger återbud hux flux samma dag så är det rätt hänsynslöst mot er mamma tycker jag. Då borde man väl kunna skjuta på firandet och göra det ordentligt istället?

Som jag ser det har er mamma nog fått värre hypokondri med åldern för att det är det som håller er kvar hos henne, det enda hon konkret har att tala om som ger henne sympati. Min svärmor var lite lika- hon skulle på senare år ha hjälp med rent befängda saker, men det var ju för att hon sökte kontakt med sina barn och var ensam.

När vår tonåring har åsikter om vad pengar läggs på så svarar jag bara "Och när du drar hem en lön så får du bestämma vad den ska gå till, men här bestämmer vi", och sen är det bra med den saken.

När din mor pikar dig om din vikt säger du lugnt och balanserat: Jag har spegel hemma tack, och det enda din kommentar gör är att jag får mindre lust att träffa dig. Hur många gånger tror du det är kvar tills jag inte vill alls?

För övrigt: Arlanda vore ett alternativ för mig. Om familjen beter sig rent för jäkligt på alla kanter så ankommer det på mig att ta huvudrollen i mitt liv och visa dem hur det kan bli om de bråkar för mycket. En helg utan dig kanske hade gett dem en tankeställare.

Så jag känner igen det där att alltid vara den som sätter alla andras mående främst.
Jag har lärt mig den hårda vägen att även sätta mina behov först,det var inte lätt men avskydde att folk ( främst familjen) tog mig för givet.
Tråkigt att dina syskon har förhinder och att du känner att du måste ? offra? dig och veta på förhand att det blir jobbigt med din mamma.
Vet hur det dåliga samvetet kan sätta in men kanske du helt enkelt får ta en rövare och säga att du är dålig.
Första gången är det alltid svårast att dra en vit lögn men du bland måste man bara göra det då andra börjar fatta att inte ta dig för givet.
Ett annat förslag är att du föreslår att ni tar en fika på stan istället,något mysigt café,ta en liten promenad och sedan avrunda. 
Jag är också en sån som är så ansvarsfull med allt men jag har lärt mig att unna mig själv också.
Min dotter har lärt sig pengars värde och vet att pengar inte växer på träd men hon blir faktiskt glad när jag unnar mig något i klädväg eller gör något annat oväntat istället för en fika ute med väninnorna.
Det är viktigt att visa våra barn att vi vuxna också har behov,inte bara dem. 

Med vänlig hälsning, en annan ensamstående mamma🌸

Jag tänker inte skriva en uppsats i självömkan. Men våra mammor är väldigt lika i sitt sätt. Jag har brutit kontakten. 

det tog mig många år innan jag vågade orka göra det. jag tror att min mamma är narcissist psykopat. Hon kränker förnedrar mig. 

det är så svårt att förstå det. Ofattbart. 

Jag känner igen mig min syster fick ett utbrott på en middag och kletade in sig i ranch dressing och låg och skakade under bordet, några hävdar att det var ett epilepsianfall men jag tror att det var onda intentioner på att förstöra middagen. 

Du är omgiven av skitsstövlar - både dina syskon och ditt barn verkar tillhör denna kategorin.

Tack för ditt svar!
Jag förstår vad du menar men mamma är inte alls ensam. Vi hälsar på henne ofta, särskilt tonåringen, och hon har många vänner men jag tror att de börjar tröttna på hennes hypokondri.

Jag tror snarare att det kan handla om ångest över att bli gammal. När jag har bra dagar så ger jag henne råd för att hantera ångest, lite som KBT. Hon tillhör en generation som inte kan prata om ångest så jag säger inte det utan om hon t.ex. hänger upp sig på något hon ska göra och börjar noja om det så gör vi listor etc. Det hjälper för stunden. 

Mina syskon har inte samma tålamod som jag så det är jag som får ta den delen. De blir mest irriterade på henne och det är ju helt meningslöst. 

Jag sa ungefär så till sonen men jag blev ändå ledsen eftersom jag har en rätt tuff period nu och försöker ta hand om mig själv. 

Jag har blivit bättre på att säga ifrån när jag får taskiga kommentarer. Jag växte tyvärr upp så med en pappa som var väldigt elak mot oss och mamma sa inte ifrån så det har jag fått lära mig själv. 

En sak som sårar mig är att trots att jag alltid ställer upp och bryr mig om alla så är mina syskon alltid viktigare. I stället för att tycka att det är kul att jag kommer så är det mycket prat om varför inte de kom. 

En gång åkte jag faktiskt iväg på en kort resa ensam. Jag tror att de blev rätt chockade faktiskt. Det var helt underbart. Jag bara njöt av alla intryck utan någon som drog i mig eller hade en massa åsikter. Det kanske är dags för det snart igen. 

Tack för dina fina ord! 

Jag har också blivit bättre på att sätta gränser men har en del kvar att jobba på. Jag tror att det handlar om personlighetstyp också och vi är nog lika där. 

Tonåringen är inte så hemsk som jag fick honom att låta igår när jag var arg. Han kan också vara snäll och omtänksam och vill att jag unnar mig saker.

Samtidigt har jag skämt bort honom på ett sätt som inte bra. Han har tyvärr inte samma känsla för pengars värde. Jag tror att jag har känt mig otillräcklig som ensamstående och därför lagt alla pengar på honom så att han ska ha samma prylar och resor som sina vänner, även om det inte alltid har gått. 

Mamma vill inte gå ut på stan tyvärr. Jag tog en kaffe och samlade mig lite, sedan gick jag dit och var supertrevlig så det fanns inget utrymme för tjat eller pikar. Jag pratade på om våra roliga minnen för hon och jag hade en rätt bra relation när jag var yngre. 

Det märktes att både mamma och sonen blev på bättre humör och till slut hade vi riktigt trevligt.

Samtidigt är jag lite trött på att ha den rollen. Om inte jag höll humöret uppe när mina syskon är med så skulle det bli rätt dålig stämning. Om mina syskon är på dåligt humör så får alla veta det medan jag tar ansvar för allas mående. 

Jag försökte ringa mina syskon igår när jag satt på det där fiket igår för jag var så himla ledsen men de svarade inte och ringde inte tillbaka. 

Det är trist men jag tar inte åt mig på samma sätt längre. Jag omger mig med bra personer i övrigt. Jag har jättefina vänner som jag är väldigt glad för. 

Beklagar verkligen, det är en sorg att ha en sådan förälder och att man inte får någon upprättelse.

Bra att du bröt kontakten! Det är svårt men nödvändigt. 

Min mamma är inte så men min far var det definitivt och jag bröt med honom i långa perioder. Sedan hade jag en rätt neutral kontakt med honom mot slutet och om han blev elak gick jag därifrån direkt. 

Mamma är inte en elak person egentligen men men jag känner ändå att hon svek oss som inte ingrep. Hon bara såg på när han var jävlig mot oss. 

Hoppas att du har hittat andra bra människor att omge dig med. 

Bra att du inte tar åt dig lika mycket längre och att du omger dig med människor som du mår bra av!

Tror att den rätta strategin är att fokusera på det som är bra i livet.
Ordspråket om att man inte kan ändra på andra är ju väldigt sant. Man kan berätta vad man känner och tycker (men det är ju inte säkert att personen ändrar sig ändå), man kan avsluta relationen eller välja mellanvägen. Där man bestämmer sig för var ens gränser går och vad man ställer upp på. Och sen inte ha andra förväntningar och inte lägga energi på att irritera sig. Helt enkelt ta saken i egna händer och vara den som sitter i förarsätet i sitt eget liv.

Tror att risken då är mindre att man blir ledsen och besviken.
I ditt fall vet du ju logiskt att du inte gör något fel mot varken mamman eller sonen, men ändå blir du besviken och ledsen. Så är det ju ofta att känslorna överstyr logiken. Gäller att försöka jobba med sitt förhållningssätt och vara trygg i att man gör det som är rätt (mot sig själv och även rimligt mot andra).

Igenkänning på att vara en som ger och inte får. Jag är slltid den som finns. den som fixar, kramar om, lyssnar, skickar meddelanden, pysslar om, ställer upp. När folk mår dåligt öppnar jag min dörr, åker förbi med mat, och finns.

När jag mår dåligt är det tyst. Från alla håll. Jag har nästan kraschat av trötthet på sistone efter en graviditet och trötthet efter. Min man kan då gå upp och bara göra frukost åt sig, så jag får gå upp på helgen och fixa till mig och barnen trots att jag inte sovit. Säger jag att jag mår dåligt så säger han bara att jag väl får gå och prata med nån då och att jag verkar instabil. Pratar jag med annan släkt så får jag ofta bara höra att allt är självförvållat. 
Köper jag något åt mig själv får jag ofta en pik över att det ju var onödigt. 

Det här att vara den som ger och som intenkan få är mentalt belastande i längden.

Du har säkert problem med att du bara ger, men jag undrar mer varför du valt ett sånt ego till pappa till dina barn?? 

Det kanske låter hårt, men när inte ens den man valt att dela sitt liv med ger något, då har man stora problem.

När det gäller övriga runt om en får man skaffa sig ett förhållningssätt, lära sig att sätta gränser. Du har ett eget ansvar över ditt mående och din lycka och du kan inte tvinga andra att ändra sig hur gärna du än vill. Det finns garanterat människor som skulle uppskatta dig och ge tillbaka. Fokusera på att söka upp dem istället och fokusera mer på dig själv.

Förutom möjligen barn har man inga förpliktelser mot andra, inte ens föräldrar eller syskon, om man inte känner att man får något  tillbaka. DU är värd mer!

Men börja med att tag i relationen till din man....  

kort svar: han var inte så innan barn. Men det känns kämpigt ibland nu att bli bemött så iskallt.