Bpd föräldraskap

Frågan är alltså, är jag för hård? Borde jag överväga att bemöta hennes önskan om barn? Jag har bara så väldigt svårt att se det bli fullt ut bra för barnet.

Jag tycker du resonerar Vettigt. men Vad menar du med bp? borderline? Om du känner redan nu att det inte skulle bli bra för barnet så lita på den känslan, den grundar ju sig i hur er relation har sett ut och ser ut. 

Nej du är inte "för hård". Att avstå barn om man inte kan ge dom en trygg och stabil uppväxt är en mycket god anledning. Däremot är det väl klokt att du inte bara säger tvärt nej, utan resonerar kring vad som faktiskt inte funkar - och hur du skulle vilja ha det innan ett barn ens kan bli aktuellt.

2 månader är ju inte så lång tid. Är ni säkra på att detta är ett genuin önskan, inte ett spontant infall?

Sen bör ni såklart ta reda på hur hennes diagnos kommer kunna påverka graviditet och föräldraskap. Kan hon fortsätta medicinera? Har ni tänkt på att det finns en ärftlighet?

Och till sist så kommer du med stor säkerhet behöva dra ett tyngre lass i föräldraskapet i de (eventuella) perioder hon inte kan vara en bra och närvarande mamma. Även det en stor sak som ni behöver prata vidare kring.

Jag tycker ju att de problemen som varit i vår relation om jag nu ska titta endast på de som handlar om hennes diagnos också skulle kunna bli ett problem i förhållande till barn med. Såsom aggressivitet, behov av kontroll, stort behov av uppmärksamhet och tid. Jag tror det skulle kunna bli ett problem i att sätta barnet först. 
Jag vill heller inte dra ett tyngre lass, ska jag skaffa barn med någon så ska det ju vara för att vi tar 50/50 av ansvaret. Hon har alltid uttryckt en önskan om barn men nu på senare tid börjat prata mer allvarligt om det. Jag tror ju aldrig att vår relation kommer kunna bli helt ultimat på det sättet att det skulle passa att ta in ett barn  ekvationen. Den är stundtals utmanande redan nu.

Hej
Menar du borderline/EIPs?
Har hon fått nån behandling?
Min bästa vän hade det och genomgick DBT-behandling och de kunde sedan faktiskt plocka bort diagnosen på henne. 
Hon är idag gift och är en helt underbart fantastisk mamma till 2 barn.
Så kanske det inte blir för precis alla men jag vet att det finns hjälp iallafall ...

Du tänker helt rätt. Barn är en stor utmaning för vilken relation som helst och är relationen inte harmonisk före barn så kommer det bli etter värre efter barn.

En kollega växte upp med en bipolär mamma, det är visserligen en annan diagnos men i alla fall. Psykisk ohälsa. Hon har berättat hur pappan ständigt fick täcka upp, att det var oändliga konflikter om exakt allt, att mamman inte tog ansvar, kunde flippa ur utan förvarning. Hon vågade inte ta hem kompisar mm. Ångesten över hur mamma skulle vara just idag. Fortfarande vid 60+ var hon inte klar med att bearbeta sin uppväxt.

Mammor med borderline är en katastrof för barnen. Barn behöver trygghet, kärlek och förutsägbarhet. En kvinna med Borderline blir aldrig en bra mamma. Ja, kanske efter lång och intensiv behandling med DBT, men det är ju inte så vanligt.

Det finns mycket ärftlighet också för Borderline personlighetsstörning, ytterligare en anledning att inte skaffa barn meden person med denna personlighetsstörning. 

Jag tycker att du resonerar väldigt klokt, när du utgår ifrån de svårigheter du ser att din tjej har idag och tänker kring de utmaningar ett föräldraskap innebär. Som förälder ställs det stora krav på att sätta någon annans behov före sina egna, social förmåga och god förmåga att läsa av, tolka och ligga steget före barnets behov. Samt att behålla lugnet trots stress och sömnbrist. Som partner kräver det också att man tar ett huvudansvar för barnet och är den som alltid håller, för ytterst måste du ta ansvaret i perioder då din tjej inte mår bra 

Jag har barn med en tjej som insjuknade och fick sina diagnoser först efter att vi fått barn tillsammans. (Hon har både eips och bipolär sjukdom. och jag tror att det var familjelivet som blev för krävande för henne. Innan hade hon haft en fungerande vardag och struktur som gjorde att hon heltidsarbetade och mådde ganska normalt.) Hade jag vetat detta innan hade jag aldrig skaffat barn med henne. Ångrar självklart inte barnen i sig, men livet har blivit helt annorlunda mot vad jag någonsin trodde och barnen har inte två stabila och trygga föräldrar. 

Så ta din tid och tillåt dig att bolla dessa frågor också med någon utanför förhållandet. Om du har någon nära anhörig eller vän som du litar på. Kanske kan du också prata med någon professionell som jobbar med stöd till föräldrar med psykisk ohälsa eller partners till föräldrar med psykisk ohälsa.

Att bilda familj är ett stort steg och jag unnar sig att tänka dig noga för vad det kan innebära för dig, din tjej och ert ev barn. Och som du själv är inne på: livet behöver inte innehålla egna barn. Ni kan ju fortsätta leva utan barn.

Du är inte alls för hård. Klart hon emellanåt drömmer om att bli mamma men kommer bli en katastrof. Visst går det men till vilket pris? Det där kan ni ta upp och diskutera med hennes kontaktperson på övm eller om hon tillhör hab. Det finns många andra tillfällen där hon kan visa sitt omhändertagande på. Är hon i aktivt yrkesliv? Det är inte för att vara elak eller raljant men hon kan väl jobba som volontär på ett katthem. Lagomt mycket ansvar och massor av gos. 

Sedan kommer nästa fråga. Hur vill du ha det i ditt liv. Är fru och barn ett mål för dig?