Inlägg från: Anonym (Psykisk ohälsa förälder) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Psykisk ohälsa förälder)

    Bpd föräldraskap

    Jag har varit tillsammans med min tjej I fem år och vårat förhållande har varit kantat av toppar och dalar. I perioder så skulle jag säga att vår relation Inte varit speciellt hälsosam men vi har jobbat oss igenom det. Ungefär ett år in i vår relation så fick min flickvän diagnosen bpd vilket förklarade ganska mycket. Hon har utsatt mig för ganska mycket under vår relation som andra nog skulle se som varningstecken men jag har ändå valt att stå vid hennes sida och arbeta på våra problem. Nu till sak...för ungefär två månader sen börjar min tjej prata om att hon vill skaffa barn, jag har jättesvårt att se oss skaffa ett barn då relationen ser ut som den gör och innebär utmaningar bara oss emellan. jag kan tänka mig att avstå från att skaffa barn men inte hon, hon vill i princip lämna mig om vi inte skaffar barn ihop. I mina ögon så känns det väldigt oansvarigt att ta in ett barn i ekvationen. När jag säger det så blir hon såklart sårad och menar på att jag säger att hon inte kan bli en bra förälder pga sin bpd. Vad gör jag? Det känns som att jag inte kan resonera med henne. Det är ju inte det jag egentligen säger utan jag utgår ju från hur vår relation ser ut och vilka utmaningar den kräver i sig. Sen tycker jag väll att man i alla fall där man skaffar barn måste se verkligheten och förstå att ett barn kräver mycket som man behöver kunna tillgodose 

  • Svar på tråden Bpd föräldraskap
  • Anonym (Psykisk ohälsa förälder)

    Frågan är alltså, är jag för hård? Borde jag överväga att bemöta hennes önskan om barn? Jag har bara så väldigt svårt att se det bli fullt ut bra för barnet.

  • Anonym (Psykisk ohälsa förälder)
    linani skrev 2024-02-11 11:29:53 följande:

    Nej du är inte "för hård". Att avstå barn om man inte kan ge dom en trygg och stabil uppväxt är en mycket god anledning. Däremot är det väl klokt att du inte bara säger tvärt nej, utan resonerar kring vad som faktiskt inte funkar - och hur du skulle vilja ha det innan ett barn ens kan bli aktuellt.

    2 månader är ju inte så lång tid. Är ni säkra på att detta är ett genuin önskan, inte ett spontant infall?

    Sen bör ni såklart ta reda på hur hennes diagnos kommer kunna påverka graviditet och föräldraskap. Kan hon fortsätta medicinera? Har ni tänkt på att det finns en ärftlighet?

    Och till sist så kommer du med stor säkerhet behöva dra ett tyngre lass i föräldraskapet i de (eventuella) perioder hon inte kan vara en bra och närvarande mamma. Även det en stor sak som ni behöver prata vidare kring.


    Jag tycker ju att de problemen som varit i vår relation om jag nu ska titta endast på de som handlar om hennes diagnos också skulle kunna bli ett problem i förhållande till barn med. Såsom aggressivitet, behov av kontroll, stort behov av uppmärksamhet och tid. Jag tror det skulle kunna bli ett problem i att sätta barnet först. 
    Jag vill heller inte dra ett tyngre lass, ska jag skaffa barn med någon så ska det ju vara för att vi tar 50/50 av ansvaret. Hon har alltid uttryckt en önskan om barn men nu på senare tid börjat prata mer allvarligt om det. Jag tror ju aldrig att vår relation kommer kunna bli helt ultimat på det sättet att det skulle passa att ta in ett barn  ekvationen. Den är stundtals utmanande redan nu.
  • Anonym (Psykisk ohälsa förälder)

    Det som skrämmer mig är just hennes ilsk och hennes oförmåga att se saker från någon annans perspektiv just när hon blir arg. Hon kan ju bli extremt arg och säga väldigt elaka saker. I vissa situationer har hon hotat mig med olika känslomässiga saker. Jag som vuxen kan ju välja att gå därifrån och sen pratar vi när hon lugnat sig men ett barn kan ju inte det och om så skulle vara fallet så skulle jag självklart ta mitt barns parti. I mitt huvud så ser jag snarare att ett barn skulle separera oss än föra oss samman för jag skulle aldrig tillåta att mitt barn utsattes för något. Jag älskar henne och hon har otroligt fina sidor men tror tyvärr att barn skulle bli väldigt påfrestande och jag vill inte vara den som bär hela lasset. Jag måste inte ha barn för att känna att mitt liv är komplett, vår relation är viktigare för mig och att hon får må bra. Hon har blivit mycket bättre nu på sista tiden men jag känner ju då att det är dumt att ta in ett barn som kanske kommer rucka hennes mående.

    Och för er som frågat ja det är bpd jag menar.

  • Anonym (Psykisk ohälsa förälder)

    Gener har jag faktiskt inte tänkt på, trodde bpd kom ifrån olika typer av trauman i uppväxten. Visste inte att det var ärftligt.

Svar på tråden Bpd föräldraskap