Bpd föräldraskap
Min mamma hade inte bpd men hon var var i stort sett helt frånvarande pga psykisk sjukdom. Låg ofta i sängen, log nästan aldrig/sällan och frågade inte hur det var med mig. Kunde säga vissa elaka saker när jag behövde stöd. Och uppväxten var ju inte så bra -- jag var ensam och mobbad och liknande. Hon blev mycket bättre när jag var runt 15.
Jag tycker absolut att mitt liv har varit värt att leva. Jag blir så arg när folk säger att man inte ska få barn om man har en viss sjukdom -- det de säger är att jag lika gärna kunde ha varit död. De skulle ta ifrån mig hela mitt liv och allt bra som har hänt mig. Vad ger dem rätten, liksom? Skulle de själva tycka att det var kul om andra sa att det var bättre att de inte fanns?
En förälder är inte allt för ett barn. Man kan ändå ha andra vänner, släktingar, man växer upp och bildar ett eget liv ... Min personliga åsikt är att det viktiga är inte huruvida man är sjuk eller inte, utan hur man förhåller sig till sin sjukdom som förälder.
Frågan är vad DU vill. Vill DU ha barn med henne? Du säger att du inte vill ta lasset de gånger hon kanske inte orkar. Om du inte vill det, och hon absolut vill ha barn, så är ni nog inte rätt partners för varandra i livet.