Bpd föräldraskap

Min mamma hade inte bpd men hon var var i stort sett helt frånvarande pga psykisk sjukdom. Låg ofta i sängen, log nästan aldrig/sällan och frågade inte hur det var med mig. Kunde säga vissa elaka saker när jag behövde stöd. Och uppväxten var ju inte så bra -- jag var ensam och mobbad och liknande. Hon blev mycket bättre när jag var runt 15.

Jag tycker absolut att mitt liv har varit värt att leva. Jag blir så arg när folk säger att man inte ska få barn om man har en viss sjukdom -- det de säger är att jag lika gärna kunde ha varit död. De skulle ta ifrån mig hela mitt liv och allt bra som har hänt mig. Vad ger dem rätten, liksom? Skulle de själva tycka att det var kul om andra sa att det var bättre att de inte fanns?

En förälder är inte allt för ett barn. Man kan ändå ha andra vänner, släktingar, man växer upp och bildar ett eget liv ... Min personliga åsikt är att det viktiga är inte huruvida man är sjuk eller inte, utan hur man förhåller sig till sin sjukdom som förälder.

Frågan är vad DU vill. Vill DU ha barn med henne? Du säger att du inte vill ta lasset de gånger hon kanske inte orkar. Om du inte vill det, och hon absolut vill ha barn, så är ni nog inte rätt partners för varandra i livet.

Ta hand om katter istället för att bilda familj? Lycka till liksom

Men det du säger ju, är att om ens barndom inte varit helt perfekt, med två friska föräldrar, god ekonomi till solsemester etc, så är det lika bra att vara död. Jag vet inte hur jag ska tolka det annorlunda.

Men jag tycker visst att mitt liv är värt att levas, även om min barndom inte dugit enligt dina standarder. Jag kan göra massa saker i mitt liv, skulle allt tagits ifrån min bara för att min ena förälder drabbades av en sjukdom? Skulle du själv hellre vara icke-levande som barn då? Såklart blir man väldigt kränkt av din syn på mig och mitt liv. Du tycker ju att min mamma inte skulle få ha mig och att jag inte skulle få leva.

Hur kan det vara egoistiskt att ge någon ett liv? Skulle du hellre vara död än växa upp med en mamma på socialbidrag? Det kanske du skulle vara men då värdesätter du nog inte livet så högt.

Det känns faktiskt hemskt att läsa, som "barn", hur folk här skriver om föräldrar med psykiskt sjukdom. Hur det liksom likställs med psykisk eller fysisk misshandel. Alla sjuka är absolut inte hemska människor som spyr ur sig en massa elakheter och struntar helt i sina barn. De flesta är ju vanliga människor men med en sjukdom som gör att de inte räcker till på samma sätt.

Vissa här tycker ju att det vore bättre bättre för mig om jag inte föddes. Lika bra att jag utraderas från historien. Rolig läsning. Tänker ni samma om er gamla gymnasiekompis som har en bipolär mamma? Er sambo som har en pappa som varit inlagd? Tycker ni att deras liv helt saknar mening? Skulle ni säga det till dem öga mot öga?

Jag tycker att jag har rätt att existera lika mycket som alla andra. Och att det är fel att dra alla psykiskt sjuka över en kam och utmåla dem som hemska människor som plågar sina barn när de tvingar dem till världen av egoism ... De flesta bildar ju familj helt enkelt för att de vill leva familjeliv. Och det kan gå väldigt bra för barnen ändå bara de får lite stöd i livet från annat håll.

Jag brukar aldrig skriva inlägg på nätet men vissa var så hårda så jag kunde inte låta bli. Ingen kan helt enkelt övertyga mig om att min fantastiska mamma är en defekt person som inte skulle ha någon rätt att få barn. Det var sånt man sysslade med på 50-talet när man steriliserade folk. Hon är ingen självisk person som kör över mina rättigheter till trygghet. Hon ställer alltid upp för mig så gott hon förmår och det är det som är det viktiga.