Vi har lite samma problem. vi tog professionell hjälp i frågan och fick en helt annan syn på känslorna hon upplever. Som vuxen är man så inställd På att trösta, man vill få det onda att försvinna. Men att uppmuntra barnet att känna sina känslor och bekräfta att man FÅR vara ledsen. Man får gråta utan någon som helst orsak, då vände det. Om än lite. Man får vara ledsen när kompisar inte är schyssta, man får vara ledsen när teckningen blir fel, man får också vara ledsen för sånt man inte förstår sig på. Att vara ledsen är lika viktig del av utvecklingen som att vara glad. Vi är glada när saker går bra, ledsna när de blir fel. Som vuxen lär man sig reglera sina känslor, man kanske anpassar sig till situationen, drar jämförelser med andra, vet att man inte borde gråta fast det gjorde helt stört ont att ramla på isen. Barn har inte den förmågan och ska inte ha. Genom att låta henne vara ledsen godkänner ni en öppen och mer tillåten miljö.
Sen finns ju ett problem som inte fanns hos oss och det är ju att hon blir ledsen för att ingen KAN trösta henne. Den är klurigare. Hon söker en tröst som hon inte kan hitta hos någon annan. Kanske behöver hon förstå att man inte alltid behöver bli glad direkt när man är ledsen och att ledsamhet i sig inte är farligt?
Jag hoppas jag inte lät allt för virrig. All lycka till