Vi kan inte trösta vår 8-åring

Vi har lite samma problem. vi tog professionell hjälp i frågan och fick en helt annan syn på känslorna hon upplever. Som vuxen är man så inställd På att trösta, man vill få det onda att försvinna. Men att uppmuntra barnet att känna sina känslor och bekräfta att man FÅR vara ledsen. Man får gråta utan någon som helst orsak, då vände det. Om än lite. Man får vara ledsen när kompisar inte är schyssta, man får vara ledsen när teckningen blir fel, man får också vara ledsen för sånt man inte förstår sig på. Att vara ledsen är lika viktig del av utvecklingen som att vara glad. Vi är glada när saker går bra, ledsna när de blir fel. Som vuxen lär man sig reglera sina känslor, man kanske anpassar sig till situationen, drar jämförelser med andra, vet att man inte borde gråta fast det gjorde helt stört ont att ramla på isen. Barn har inte den förmågan och ska inte ha. Genom att låta henne vara ledsen godkänner ni en öppen och mer tillåten miljö. 

Sen finns ju ett problem som inte fanns hos oss och det är ju att hon blir ledsen för att ingen KAN trösta henne. Den är klurigare. Hon söker en tröst som hon inte kan hitta hos någon annan. Kanske behöver hon förstå att man inte alltid behöver bli glad direkt när man är ledsen och att ledsamhet i sig inte är farligt? 

Jag hoppas jag inte lät allt för virrig. All lycka till 

Som barn tar man föregivet att andra har svaren man själv inte har. Vi föräldrar är ju barnens trygghet, och då är det klart hon blir besviken när er tröst inte hjälper. Ni får nog förklara lite att tröst inte kan ta bort själva problemet. Utan problemet måste hon (med hjälp av er vuxna) klura ut när hon lugnat kroppen. 

kan du ge något exempel på det hon blir ledsen för när det kommer till vännerna?

Men vilka onödiga påhopp. Va fan? bitter!

som förälder gör man oftast sitt absolut yttersta Och att söka råd och vägledning från andra föräldrar är ett steg mot att kanske få en klarare bild i hur man ska hantera sitt barns känslor. 

Ingenstans skriver TS att hon sitter och säger till sitt barn att hon inte vet vad hon ska göra eller lämnar ansvaret på barnet. Du som verkar så allvetande och klok borde väl förstå att det är endast genom att fråga saker som vi kan lära oss nya infallsvinklar. Kanske modellinlärning Eller imitationsinlärning inom psykologin är något du bör plugga på om. 

Om det relativt ofta handlar om just hur andra människor (kompisar) beter sig kan ett tips vara att lära henne olika perspektiv. Så gjorde vi när det kom till just vänner. 

tex

Lisa vill gå hem under leken men säger inte varför. din dotter tror direkt att det handlar om henne. Hon är tråkig eller en dålig vän. 

* kanske Lisa mår dåligt?
* kanske finns något extra kul som väntar hemma? 
* kanske är hon trött men inte vågar säga något? 
* kanske ville Lisa egentligen bara vila efter skolan? 
* kanske håller Lisa på att bli sjuk? 

vi hade en sån här liknande situation här hemma där dottern prompt ville bjuda hem en specifik vän. Dom leker ofta hemma hos varandra, men den här gången undvek vännen hela tiden inbjudan. Min dotter blev väldigt ledsen och började fråga kompisen varje dag under en veckas tid. Vi pratade perspektiv. 

* kompisen kanske ville vara hemma med sin nya katt?
* kompisen kanske har fått tillsägelse att vara hemma och inte gå iväg till vänner den här veckan? 
* kompisen kanske inte vågade säga nej och därför inte svarade. 
* Kompisen kanske har mycket annat att göra i veckan. 

sen frågade jag henne hur hon själv gör när hon får frågan att leka, även om hon inte vill. Hon svarade att hon kommer med ursäkter. Där klarnade det lite för henne. 

såna här samtal får man såklart ha när barnet inte är i affekt, arg eller ledsen. Då är det lättare att förstå.