Det känns så fruktansvärt. När vår dotter blir ledsen över något så är det ingen som kan trösta henne. Hon är så besviken på oss föräldrar och kompisar som inte kan göra det.
Har provat allt! Får inte krama henne men brukar sitta i närheten av henne. Försöker prata lugnt och bekräfta hennes känslor. Men allt vi gör är bara fel😔
Vad kan man göra? hon kan vara ledsed i timmar ibland
Tack för alla kloka svar!
Hon är besviken på att vi inte kan trösta. Vi brukar fråga hur hon vill bli tröstad. Då skriker hon att det vet hon inte, men att vi som är hennes föräldrar borde veta. Kompisar har provat att försöka ge henne en kram men det vill hon inte för att det hjälper inte säger hon.
Det hon oftast är ledsen är över när det inte fungerat med kompisar.
Hon beter sig som om hon vill vara ifred, men gör man det så blir hon ännu mer ledsen och säger att vi inte bryr oss om henne
Tror tyvärr hon har en del ångest
Vad är det hon är ledsen över från början som kan ta timmar? Om det tar timmar för henne för att lugna ner sig känns det ju mer som något annat än att vara ledsen för att typ nallen gått sönder.
Är det ångest hon kanske känner? Då kan man ju känna som att omgivningen inte alls förstår och inte kan trösta.
Ja hon har väldi dålig självkänsla och självförtroende tyvärr.
Du har säkert rätt i att vi kanske inte ska fråga så, det är inget som har hjäpt iaf.
Du har fel i det sista du skriver.
Hon har varit hos kurator men hon vägrar gå dit mer för att det inte hjälper
Har funderat på om hon behöver antidepressiva men de skriver inte ut det pga hennes låga ålder
Det låter som att hon är osäker och tänker att hon ej duger. Det där är ett problem med självkänslan..
Och då kan hon gråta över allt ifrån att det är svårt att skaffa kompisar till att ingen tycker om henne.
Du ska inte heller någonsin fråga henne detta stycke.. "Vi brukar fråga hur hon vill bli tröstad?"
Denna kan jag inte förklara dock, mer än att det inte funkar med tjejer.
Det är som att ge någon med grov ångest valet mellan oboy eller kaffe? Det kommer inte gå, för den har ångest, det är bättre att bara ställa fram en varm oboy och säga att du tänkte på henne. Dessutom är kaffe inte nyttigt iaf, och kommer bara ge mer ångest, så du som vuxen bestämmer att oboy är mycket bättre.
Den där är svårförklarad utav helvete. Men försök sluta sitta där och låta som att ni inte vet vad ni ska göra med henne. Det vet du säkert redan svaret på också om du tänker efter.
Det säger vi alltid
Ja jag menar att jag inte vet svaret. Men jag sitter med henne på golvet så länge jag får. Hon får visa alla sina känslor och vi bekräftar att det är ok.
Känner väl att hon har rätt i att vi borde veta, men vi har ju försökt allt och det fungerar inte.
Hon vägrar prata med kuratorn
Tack!
Precis man gör sitt allra bästa. Mitt kärlekspråk är kramar och det är så jag brukar trösta människor förutom att lyssna. Därför är det svårt att veta vad jag ska göra när hon inte vill ha kramar
Men vilka onödiga påhopp. Va fan? bitter!
som förälder gör man oftast sitt absolut yttersta Och att söka råd och vägledning från andra föräldrar är ett steg mot att kanske få en klarare bild i hur man ska hantera sitt barns känslor.
Ingenstans skriver TS att hon sitter och säger till sitt barn att hon inte vet vad hon ska göra eller lämnar ansvaret på barnet. Du som verkar så allvetande och klok borde väl förstå att det är endast genom att fråga saker som vi kan lära oss nya infallsvinklar. Kanske modellinlärning Eller imitationsinlärning inom psykologin är något du bör plugga på om.
För att hon inte tycker att det hjälper😔
Det är oftast att de har bråkat eller att hon känner sig utanför. Eller om hennes vän vill gå hem när de leker.
Som barn tar man föregivet att andra har svaren man själv inte har. Vi föräldrar är ju barnens trygghet, och då är det klart hon blir besviken när er tröst inte hjälper. Ni får nog förklara lite att tröst inte kan ta bort själva problemet. Utan problemet måste hon (med hjälp av er vuxna) klura ut när hon lugnat kroppen.
kan du ge något exempel på det hon blir ledsen för när det kommer till vännerna?
Jag håller med och försöker med dett tyvärr verkar det vara som bortblåst det vi har pratat om när det händer nästa gång.
Upplever att hon har svårt för att se andra människors perspektiv, hon svarar ofta att den personen är dum i huvudet när jag försöker få henne att se det.
Om det relativt ofta handlar om just hur andra människor (kompisar) beter sig kan ett tips vara att lära henne olika perspektiv. Så gjorde vi när det kom till just vänner.
tex
Lisa vill gå hem under leken men säger inte varför. din dotter tror direkt att det handlar om henne. Hon är tråkig eller en dålig vän.
* kanske Lisa mår dåligt?
* kanske finns något extra kul som väntar hemma?
* kanske är hon trött men inte vågar säga något?
* kanske ville Lisa egentligen bara vila efter skolan?
* kanske håller Lisa på att bli sjuk?
vi hade en sån här liknande situation här hemma där dottern prompt ville bjuda hem en specifik vän. Dom leker ofta hemma hos varandra, men den här gången undvek vännen hela tiden inbjudan. Min dotter blev väldigt ledsen och började fråga kompisen varje dag under en veckas tid. Vi pratade perspektiv.
* kompisen kanske ville vara hemma med sin nya katt?
* kompisen kanske har fått tillsägelse att vara hemma och inte gå iväg till vänner den här veckan?
* kompisen kanske inte vågade säga nej och därför inte svarade.
* Kompisen kanske har mycket annat att göra i veckan.
sen frågade jag henne hur hon själv gör när hon får frågan att leka, även om hon inte vill. Hon svarade att hon kommer med ursäkter. Där klarnade det lite för henne.
såna här samtal får man såklart ha när barnet inte är i affekt, arg eller ledsen. Då är det lättare att förstå.
Ja det är nog lite det jag är rädd för att hon ska få bestående svårigheter.
Det är svårt att säga, men hon har inte så många kompisar. Hon säger själ att hon är sämst på att skaffa vänner. Hon är väldigt blyg när hon är i skolan och tar inte för sig.
Men lärarna säger att det sociala fungerar bra nu.
Det där med att hon har svårt att se andra perspektiv än sitt eget, kan vara en mognadsfråga, om hon bara är 8 år. Men det kan också vara så att hon har bestående svårigheter.
Märks det på andra sätt?
Vissa barn fixar tidigt det sociala, andra behöver mer träning och stöd. Med åren brukar de flesta barn bli bättre på att fungera med kompisar eller i grupp. Men de som fortsätter ha svårigheter, eller ofta hamnar i konflikt med andra, kan behöva utredas.
Jag känner igen lite av din dotters beteende i våra barn. Men de var yngre, det hände bara ibland och de var sällan otröstliga, eller ledsna i flera timmar. Så det var ingen big deal.
Ja precis hon tar allti väldigt personligt på ett negativt sätt. Försöker stärka hennes självkänsla men det har inte gått så bra. Läst otaliga böcker om ämnet.. men får nog ta hjälp utifrån
Om er dotter inte har några andra (större) problem, kan det hända att hon bara har fått dåligt självförtroende när det gäller vänner. Det är inte så bara, men hon är långt ifrån ensam. Alla är inte så utåtriktade eller har lätt för att ta för sig. Det är mer ett personlighetsdrag än en svårighet.
Det största problemet är inte att er dotter hamnar i konflikt med vänner ibland, utan att hon blir så ledsen. Hon verkar ta det väldigt hårt. Att en kompis vill gå hem, eller leka något annat, tar hon som personlig kritik? Som att hon inte duger?
Ni behöver hjälpa er dotter att hitta verktyg för att hantera detta bättre. Få bättre självkänsla. Här kanske skolhälsovården eller någon barnpsykolog kan hjälpa till och ge råd, även om er dotter inte själv vill prata med dem.
Vad sorgligt isf😔frågan är hur man ska ta reda på det..
Tack för att du delar med dig!
Vi gör mycket av detta redan, hon gillar att ut och gå, åka till badhuset. Hon är oftast glad då. Hon kan säga i förbi farten att hon inte har så många vänner. Hon går på en liten skola, så hon har inte så många att välja bland. Hon väljer oftast att leka med de som är yngre för hon gillar for att leka lekar vilket många i hennes klass inte längre gör
Min dotter hade det knepigt en tid med vänner och mådde dåligt av det,inte så att hon direkt grät öppet utan blev mer inåtvänd och ja,det utlöste en ångest hos henne.
Det viktigaste i min roll som mamma var att finnas nära och bekräfta hennes känslor och berätta om jag kunde göra något.
Ville hon inte prata så fanns jag bara i närheten.
Det gjorde RIKTIGT ont att inte kunna ta bort det onda men jag fick helt enkelt bara stålsätta mig i hennes närhet och jobba på mig själv att vara stabil i rösten och vara den starka att hålla i handen när åskan går.
Vi tog också dagliga långa promenader ute med olika mål. Tex köpa mat och äta ute vid någon park eller strand,ibland kanske bara handla något i affären.
Det jag märkte var att min dotter började att öppna sig mer och mer för mig och började att släppa in mig i hennes liv och tankar och vi fick till mycket fina samtal.
Än idag har vi våra bästa samtal ( jag lyssnar mest) när vi är på tu man hand på promenader i närmiljön eller på stan.
Som många redan har nämt här är självkänsla så viktigt, försök att stärka erat barn genom att ge henne mer delaktighet och inflytande i vardagliga ting så hon känner att hennes insats duger, kan tex vara att baka, bestämma vilken middag och vara med att laga den.
Välja inköp av kläder och annat om ni inte redan låter henne höra det. Låt henne känna att hon kan stå på sina egna ben och är kapabel till strategier som känns bra för henne.
Många gånger blir vi vuxna så ledsna över att våra barn mår dåligt att vi bara vill Linda in dem i bomull, det ger bara många gånger mer motsatt effekt och de tränas inte i att hitta dina egna strategier.
Att ställa krav är inte farligt, ibland behöver man bara fortsätta livet trots sorg men självklart tala om att man finns i närheten och att vill barnet ha hjälp med något är det bara att säga till.
Lite tips hur jag tacklade en svår tid här.
Nu har det gått 5 år sedan detta hände oss och mitt barn har lärt sig att be om hjälp men löser nu sina problem på egen hand. Talar om för mig att låta henne lösa olika problem på egen hand, för hon KAN det.
Tänker du på någon speciell diagnos?
Ok. Vi har en nära dialog och har hörts ofta de senaste åren. Sist sa de bara att hon alltid leker med någon och att de brukar observera att hon inte är ensam. De sa också att eftersom de bara är 10 st i klassen så är det inte så konstigt, hon har inte så många att välja på som hon kan klicka med.
Jag har läst på om det men blev inte mycket klokare. Något stämmer in på henne men mycket gör det inte.
Många kommuner har föräldrastöd dit man kan ringa för en första rådgivning, skulle rekommendera det.
Sen skulle jag även läsa på om flickor med adhd/autism och autism. Kan vara bra att ha kunskap om det även om det inte alls är säkert att din dotter har det. Men det finns varningssignaler i hennes beteende (främst att hon verkar ha svårt att förstå sig själv) som kan vara bra att ha lite koll på över tid.
Oj vad hårt sagt! Gör du så mot dina barn?
Håller inte med dig alls.