Tänker att det finns många exempel på personer som spenderar år och även hela liv i relationer/äktenskap de ej vill vara i. Oftast stannar man för barnens skull. Hur gör man för att stå ut ? nu har jag inga barn. Men är ihop med en man sen 1 år tillbaka. När vi träffades var jag så himla kär, han hade allt. Det har han väl fortfarande- men visar inga tecken på att han är kär i mig (förutom några plikttrogna dejter i samband med alla hjärtansdag eller födelsedagar). Alla hans vänner är i parrelationer som ofta umgås. jag misstänker att han är med mig för att singellivet passar inte hans sociala liv längre, samt att han tycker de är skönt att ha någon att se på tv med på kvällarna och laga mat ihop. han är trevlig mot mig och vi skrattar mycket. Men vi tar inte på varandra utöver sex, ger inte varandra komplimanger m.m. Jag har försökt länge men får inget gensvar, därför har jag även gett upp på den fronten. I början var sexet grymt, men nu kör vi alltid samma saker och det känns från mitthål väldigt standardiserat. Ingen spänning eller nånting jag trivs så bra ihop med honom, han får mig att växa som person på ett intellektuellt plan. Älskar att lyssna på hans kloka anekdoter om saker och ting. Men avsaknaden av någon form av romantik gör så ont imellan åt. jag vill ändå vara kvar i relationen då den på ett sätt berikar mitt liv så mkt, vi har Samma syn på ekonomi och vill samma saker avseende familj (och han säger att han vill ha det med mig, när jag frågat) jag är 27 och bor i en liten stad i norr. Känns som att alla värda att ha är redan upptagna, och det här är jag beredd att stå ut med för att slippa börja om och ändå ba sluta upp med något slusk från gruvan som inte går att föra intellektuell dialog med. så min fråga är, hur står man ut i en sån här relation? Gör det ont i början och avtar senare? Eller kommer jag alltid behöva gå med den här stenen i bröstet?
