Tror inte kärleken finns för oss alla.

De flesta får nog det. Men ett fåtal är nog svåra att tycka om av olika orsaker och dessa personer riskerar att bli utan om de inte tar tag i saken och försöker jobba på det negativa. 

Nej, men sådant är livet. Livet är ingen saga. Och dom säger att det finns någon för alla. Skulle jag inte kalla realistiska. Det är nog något som folk säger , för att det ska låta bättre och vara snällare.

Det har massa olika orsaker, och inte bara en. En del vill inte ha kärlek, och är inte intresserade av den heller. Många jagar den på ett nästintill besatt sätt. Även dom blir utan ibland. En del är elaka, en del stöter bort människor. För att det är livrädda för att känna. En del tror att dom inte förtjänar det. Det kan vara komplext. 

Det bästa man kan göra, är att lära sig att acceptera olika saker i livet. Att inte älta saker till en oändlighet. Har man extra svårt med det. Tror jag det är på sin plats att ta hjälp av en psykolog.

Nej, jag tror inte kärleken finns för alla. Det känner vi väl alla någon som har varit ensam större delen av livet. 

Av alla som har en partner är inte alla lyckliga heller. Det är ett litet fåtal som har den där himlastormande kärleken som de träffade kring 20-25 och håller ihop lyckliga hela livet. 

Livet består dock av många olika saker, kärleksrelationer är bara en bit. Man kan ha ett kul och bra liv ändå. För mig personligen har föräldraskapet varit den viktigaste relationen. 

Det beror ju på vad man lägger i begreppet? Det är ju stor skillnad på att hitta nån random och leva med kanske skaffa familj VS att ha en passionerad kärlekshistoria med upp och ned. Alla personer är lagda olika till naturen och jag tror att alla människor bidrar med just sina egenskaper och läggningar.

Nej, att det skulle finnas någon för alla är bara en godnattsaga.

Tror det finns kärlek för de flesta. Men många missar den antingen för att de har bråttom att hitta och tar första bästa och har sen bråttom hitta ny direkt efter det tagit slut. Gör samma misstag om och om igen istället för att ta det lugnt.
Sen finns det de som inte anstränger sig över huvudtaget och då antar man ju att de är nöjda med att vara singlar. 
Att hitta sin kärlek kan man även göra när man är lite äldre. Inte säkert en livs kärlek dyker upp när man är ung utan den kan lika gärna dyka upp senare. 

Jag hoppas på att äntligen hittat min och då är jag 40 + och han är i 50 årsåldern. 

Fast det finns visst någon för alla sen att många jagar det de inte kan få är en annan sak. 

Mycket är det väl ett klicheartat uttalande, samtidigt beror ju väldigt mycket på dig själv också. Var du sänder ut / utstrålar, hur du är och beter dig mot andra, i vilka sociala sammanhang du befinner dig i, samt hur pass social du själv väljer att vara med folk.

Ingår du i flera sociala sammanhang är chansen betydligt större än om man bara sitter hemma och väntar på att någon ska komma och knacka på dörren, den saken är säker.

Det tror jag inte att den gör. 
Är själv strax över 40 och har insett att jag måste förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva himlastormande och villkorslös kärlek.