Ångrar min otrohet

Fast att "vilja veta" är ju inte samma sak som att man "skulle känna sig blåst på alla år som gått sedan otroheten, som man inte fick veta om förrän nu". Vilket var vad du sa. 

För att det är onödigt. Det skulle säkert bli ett obehagligt bråk just då. Varför utsätta sig för det, när man bara kan låtsas som att det regnar?

Men - det är väl klart att man alltid gör det som är bäst för en själv? Ni är inte kloka här!

Men nu är det ju inte vad som är bäst för HONOM som vi ska avgöra här. Utan vi ska hjälpa TS, så att det blir så bra som möjligt för henne. Inte ge henne råd som potentiellt kan förstöra hennes liv. Om man inte vill hjälpa en trådstartare, så anser jag att det är bättre att inte skriva något i tråden alls. 

Du tycker att det jag skrev är skitsnack.
Men jag anser att det jag skrev var ett mycket klart och tydligt svar på det inlägget som jag citerade.
Jag läser en gång till det jag skrev och ser inte att jag vill ändra på en enda detalj.

VAD är det i så fall, och på VILKET sätt, upplever du det som skitsnack?
Jag tycker inte alls att det du skriver i ditt inlägg ger svar på dessa enkla och tydliga frågor.

Jag hävdar lika som tidigare att det är fakta och sanning att:

Alla människor ljuger.
Du ljuger också.
Alla lever i en lögn. Du också.
Och du låter redan din partner leva i en lögn, om du har en partner.

Det är inget dramatiskt med att leva i en lögn, alla gör det redan.
Särskilt odramatiskt om man slipper veta något om det.

Livet och kärleken går vidare helt opåverkade och på precis samma sätt.

Om jag minns rätt så tillhör du dem som påstår dig alltid skulle vilja veta om din partner har svikit något av era löften (?).

Men kommer du ihåg, kan du ta det till dig, kan du åtminstone försöka acceptera, att alla tycker inte lika som du.
Jag och några andra har mycket tydligt uttalat att vi INTE vill veta.

Självfallet har vi då helt olika syn på vad som är en vit lögn och vad du anser vara en livslögn.
Du som vill veta har sannolikt en helt annan uppfattning om var gränsen går för en acceptabel lögn,
du har med största sannolikhet en helt annan gräns än vi som inte vill veta.
Jag tror du kan hålla med om att detta låter troligt och rimligt, mot bakgrund att du och jag har helt olika utgångspunkt och synsätt?

Ja det håller jag med om det du skriver och jag har ju aldrig hävdat något annat, eller hur?

Problemet börjar ju på riktigt när en eller annan medlem försöker ljuga, försöker inbilla sig själv och andra, om att den aldrig ljuger...

Men notera att jag aldrig har uttalat mig specifikt om just det nya begreppet som du väljer att föra fram, nämligen "livslögn".
Jag vare sig kan eller vill börja diskutera de exakta precisa gränserna för olika typer av lögner.

T ex hur fastställer du med exakthet vad livslögn är för något, och vad är det exakt som skiljer denna lögn från alla andra begrepp och nivåer gällande alla olika lögner som existerar?
Om du kan precisera vad "livslögn" innebär som begrepp, är detta grundat på saklighet eller på ditt eget tyckande?
Tror du att alla människor i hela världen skulle preciserar begreppet livslögn på exakt samma sätt som du?

Alla ljuger.
Om vad, och vilka gränser olika människor har,
vad särskiljer en vit lögn, alltså en godkänd eller accepterad lögn, från en hemsk lögn, som inte är godkänd eller accepterad,
det klarar då inte jag att fastställa på ett trovärdigt sätt.

Klarar du eller någon att beskriva gränserna på ett sådant sätt så att de allra flesta kan bli överens om gränsdragningen? Alla människor i hela världen, i Sverige likväl som i världens alla kulturer?
Nej, självfallet inte.
Det är ju omöjligt!

Men sant är att alla ljuger och att alla lever i en lögn.
Många lever sannolikt i det du vill kalla för en livslögn, jag lever kanske i en livslögn, men de och jag lever på ett utmärkt sätt, utan att känna till lögnen så lever de och jag lyckliga i alla våra dar.

Men vissa, och kanske du?, vill ta ifrån mig och dessa människor vår lycka.
Varför då? Det klarar jag inte att begripa.

Håller helt med dig Molly. Enda skillnaden är att även en engångsgrej på fyllan skulle vara en big NO NO för mig. Har man inte bättre kontroll på sig själv får det vara.

Jag håller med FYI, även om personen ångrar sig i efterhand så tyckte ju personen uppenbarligen ändå inte att varken jag eller relationen var värt tillräckligt mycket för att inte sätta det på spel. Varför skulle man öht vilja fortsätta vilja ha en relation med en person som värderar mig eller vår relation så lite?

Dessutom innebär att ge en sån person en andra chans alltid en risk att personen gör om det, och ingen liten risk heller eftersom det är väldigt vanligt att det blir just så, varför utsätta sig för den risken öht?

Och ska man utgå ifrån vad otrogna människor här på FL skriver så verkar det inte finnas speciellt mycket ånger om man säger så. De verkar ju snarare ta det i försvar och hävda att det är hur bra som helst.

Lite konstigt att den där ångern bara uppstår efter att det kommer fram, aldrig före. Nästan så man kan tro att det enda man ångrar är att det kom fram och inte otroheten i sig 

Kan inte annat än undra... Hur ser ångern egentligen ut? Har aldrig fått klart för mig hur man förmedlar den typen av ånger som skulle få mig att förlåta.
Hur vet jag att ångern inte bara beror på att hen blev påkommen?
Sen, efter förlåtelsen kommer ångern försvinner och det bara blir ett skönt minne? Den bedragne kommer däremot oftast få ett helvete med sömnlösa nätter, självkänslan i botten, förstörd tillit osv. i kanske åratal.
Skulle tro att det är mycket få som erkänner en otrohet självmant, och nej, min erfarenhet är att det inte är värt en ny chans. 

Precis...Och därför tycker jag det är bäst att avsluta.
Parterapi känns försent, precis som allt i förhållandet. Kort och gott..."To late"