Ångrar min otrohet

Det var nog jag som råkade missförstå, ber om ursäkt! Självklart kan ingen bestämma vad den bedragna ska känna är värst.
Men det är det oftast inte de bedragna som blir tillfrågade vad de tycker ,utan de som är otrogna som säger sig veta vad som är bäst för deras partner.

Det är det jag i min stress ( hemma med småbarn) råkade missuppfatta att du menade. Går inte att editera bort minustummar, så jag ber så mycket om ursäkt för detta. 

Det är lite skillnad på att någon gång dra en vit lögn och att ljuga 2ggr/5 minut.? Om det vore så skulle jag aldrig mer lita på någon människa utom mig själv!

Jag  hade lätt kunna gjort en lögndetektortest, att jag inte ens ljuger 1 gång varje dag. Nu är jag ingen narcissistisk person som tror att jag är bättre än någon annan människa, utan att de flesta troligtvis är som mig.

En nödlögn för mig kan vara att hitta på någon ursäkt, om tex någon ber mig komma på en fest jag inte vill eller orkar gå på. Då jag inte vill såra genom att låta som det är helt ointressant för mig. Men ljuger faktiskt väldigt sällan, och ännu mer sällan för närstående som jag älskar och litar på. De brukar man oftast kunna vara ärlig om det mesta med, utan att de blir för ledsna och besvikna. 

Sen vet jag inte om man direkt kan klassificera det som lögn om man lugnar ett barn att något inte är farligt, och att man inte är rädd fast man är det. Rätt stor skillnad mot att säga att man inte är otrogen, fast man är det.

Sen finns det klart människor som ljuger mycket, som mytomaner, psykopater och narcissister,

Vidare så är det en stor, stor skillnad på en liten oskyldig vit lögn som används vid få tillfällen. De används oftast för att inte vara elak eller såra. Till skillnad från en lögn som endast är till för att skydda sig själv, men som har potential att skada sin partner och eventuella familj. 

Eller tycker du att lögner är detsamma? Är det Ingen skillnad på att hitta på en ursäkt för en fest/bröllop man inte orkar gå på, mot att tex ljuga att man har en dödlig sjukdom eller att man bara älskar en person när man ligger runt med halva byn? 

Att det inte finns några garantier för framtida kärlek ser jag inte som en lögn, ingen kan som sagt spå in i framtiden .

Om min man i denna stund säger att han älskar mig och ljuger om det, ser jag det självklart som en lögn.

Om han i framtiden säger att han bara trivs i mitt sällskap, då är han ju väldigt ärlig, och då får man fundera på om man kan nöja sig med det.  Dock kvarstår faktum att han åtminstone är ärlig, och inte påstår att han älskar mig passionerat.

Tror det är svårt att veta säkert hur man skulle agera om ens partner var otrogen. Jag har inte varit där ännu, trots ett långt förhållande.

Jag tror att jag skulle kunna förlåta en engångsföreteelse på fyllan, men att förtroendet skulle få sig en ordentlig smäll. Han skulle få jobba häcken av sig för att bevisa att han inte gör om det.

Om förhållandet skulle klara av den förtroendekrisen, då hade vi kanske varit tillbaka till det normala. Men det är svårt att förutsäga hur man skulle reagera. 

Om jag skulle välja på pest och kolera, tar jag hellre en engångsföreteelse på fyllan än emotionell otrohet utan sex. Jag vet inte om det finns något vidrigare än när ens partner som ska vara ens bästa vän, snackar skit bakom ryggen på en och planerar en framtid ihop med någon annan.

Jag tror att det kan hända när det redan finns en kris(bråk) i förhållandet, och att det i kombination med alkohol kan leda till gränsöverskridandet. Eller att man tappat den intima kontakten och kanske sällan har sex.

Nu försvarar jag inte det på något vis, det finns bättre sätt att kommunicera om problemen i ett förhållande genom samtal eller parterapi etc. 
Men den otrogna är ofta feg, konflikträdd eller omogen. 

Dessvärre finns det också många människor som gör det för att de har problem med sig själva. Dåligt självförtroende, stort bekräftelsebehov, eller helt enkelt empatilösa. Det är en man i dessa kategorier jag skulle ha svårast att förlåta. Det är för stor risk för att det händer upprepade gånger. Möjligen om mannen gick och skaffade hjälp för sina problem, och bevisar ihärdigt att han förändrats,

ps jag skriver man eftersom jag är kvinna, inte för att kvinnor inte är otrogna.

Oj! Jag ser att jag glömde göra tillägg på det allra viktigaste.
Jag hade nämligen aldrig förlåtit om han inte väljer att berätta det för mig, och helst direkt efteråt.

Vidare måste han vara beredd på att inte gå ut och festa ensam, helst sluta med alkohol om han inte kan hantera det. Vara helt införstådd med att jag kommer dra vid minsta överträdelse och utan förklaring varför. Utöver det så bör han söka hjälp, för att se varför han beter sig så under alkoholrus.

Om han tycker det är värt att göra allt det som absoluta minimum, då kanske jag kan tänka mig att göra ett försök till. Jag hade aldrig lovat att det skulle hjälpa, för jag gör det inte på bekostnad av mitt eget mående. Om jag blir för misstänksam eller svartsjuk, så är det ändå över för mig.

Jag måste också känna att han är närvarande, älskar mig och verkligen vill göra allt för att bevisa att det inte upprepas.

Med alla de kraven kanske det är stor risk att han lämnar, men då var han aldrig värd mig ändå. 

Jag hade å andra sidan inte lämnat min partner för att han är lat, slarvig, omogen etc utan att ge det EN chans att ändra på sig. Detta har jag dock erfarenhet av, men jag är mycket konsekvent med att visa att jag menar allvar, så det fungerade bra. 

Ah ok.
Nej det förstår jag med. Men om min man inte älskar mig längre så förutsätter jag att han avslutar förhållandet. Inte att han är otrogen

Att man älskar mer och mindre är däremot vanligt, men då ser man till att vattna gräset på hemmaplan om man vill ha mer kärlek i förhållandet. Det hjälper inte att vattna grannens gräsmatta då. 

Ja det är klart att det är dåligt att ta varandra för givet! 

Fast jag tycker att det är oftast en typ av människa, nämligen de som är värdelösa på att kommunicera med sin partner, fega och konflikträdda. 
Har aldrig känt behovet att vara otrogen eftersom jag är bra på att tala om vad jag är missnöjd med. Om det inte hjälper så lämnar jag, eftersom förhållandet utan kommunikation och kompromisser ändå är värdelös. 

Jag hann inte skriva allt jag skulle, får försöka igen 🙂

Jag faller oftast för en personlighet, utseendet är för mig sekundärt.
Just där och då, skulle jag mest sannolikt känna att känslorna är döda för mig.Mest troligt skulle jag känna hat- vilket förvisso är väldigt nära kärlek.

Den person jag förälskade mig i visar sig vara någon annan än jag trott. Jag skulle känna att han var en total främling, men nu tänker jag utifrån mitt förhållande som varat i över 20 år,  Det som skulle göra mig mest arg och besviken, är att han inte kommunicerat med mig, då jag är väldigt noga med hur viktigt det är för förhållandet.

Det är möjligt att jag med tiden skulle kunna känna känslor igen, men det beror som sagt på om det handlar om en engångsföreteelse eller inte. Jag har levt i en destruktiv familj, och sett det som en form av psykisk misshandel. Därför skulle jag aldrig förlåta vid grövre former av otrohet, men jag är osäker gällande en engångsföreteelse. Det krävs väldigt mycket i sådant fall, som jag skrev i förgående inlägg.

Om jag mot förmodan skulle känna kärlekskänslor igen, då får det vara så. Jag skulle ändå inse att jag saknar den jag trodde han var, och inte den han egentligen är. Att det inte är ett förhållande jag vill ha tillbaka. Ett förhållande utan tillit är inte värt det.