Min vuxna dotter är arg på mig hela tiden

Låt henne bli arg. Hon lever i drömmarnas värld utan verklighetsförankring. Nu talar jag som den mångåriga bankman jag är, dock pensionär numera, men jag tror jag talar för mitt skrå. Egentligen behöver man inte veta så mycket om bankaffärer, det är bara det sunda förnuftet som behöver kopplas på. Kan familjen inte betala ränta och amorteringar finns en risk att fastigheten måste säljas på exekutiv auktion; det inträffar inte omedelbart, men risken finns att detta inträffar om betalningarna skjuts upp alltför länge. Det kommer ju att dröja innan dottern studerat färdigt och hunnit etablera sig i det nya yrket, så familjen måste räkna med låg inkomst under åtskilliga år. Amorteringar kan man få anstånd med, men inte hur länge som helst. Man ska heller inte glömma driftskostnaderna.                                                                                                                                                                          Mitt i all denna röra drömmer dottern om fler barn. Hon måste komma ner på jorden, hur ska hon till exempel klara fem barn och studier samtidigt? Jag förstår överhuvudtaget hur hon ska gå iland med tentaläsning och lektioner med de barn hon redan har. Läget är, som jag bedömer det, katastrofalt och underligt att sambon inte sätter ner foten. Drömmen om det nya yrket kan ju inte rimligtvis förverkligas  innan barnen blivit större och sambon hunnit avancera och därmed dra in mer pengar.                                                                                                                                                   Nu skriver många här att TS bara ska svälja detta, att hon inte har med saken att göra. Gäller det andra människor, avlägsna släktingar och så vidare, så håller jag med, men nu gäller det dottern. Det är precis som att veta att ett flygplan kommer att störta men ändå  stillatigande åse detta eftersom "jag inte har med saken att göra, det gäller en vuxen människa".