Min vuxna dotter är arg på mig hela tiden

Hon är din dotter ja, men hon är en vuxen människa. Jag hoppas att du inte skulle fälla sånna kommentarer till någon annan, för det är sånt du helt enkelt inte har att göra med, så varför anser du det vara ok bara för att det är din dotter det handlar om? Lägg dig inte i deras liv och deras val. Hon är 30 år gammal, har sambo, 4 barn. Hon är inte en tonåring som du ska försöka styra hänga på dina egna åsikter på. OM hon frågar vad du tycker kan du säga vad du hade gjort i deras situation, om hon inte frågar så bara finns där och lyssna. Jobba på att acceptera att dina vuxna barn är just vuxna och har egna åsikter och viljor. Att de styr sina egna liv och att det faktiskt inte är din ensak eller din rätt att säga och tycka vad som helst bara för att ni är familj.

Min första reflektion är att du nog borde backa. Du kan fråga om de löst ekonomin när hon pluggar om du är orolig (det har du redan gjort) men inte lägga dig i om de ska ha flera barn eller vad hon ska fokusera på i livet. 

Som förälder till vuxna barn tror jag (som småbarnsförälder) att det till stor del handla om att just se på. Precis hur man kan uttrycka sig beror ju sen på relationen. 

När jag läste igenom inlägget så kändes det konstigt och missvisande men poängen är hur kan jag ha en  bra relation till henne och barnen trots att jag har svårt att acceptera att hon är så obetänksam liksom?
Hennes sambo har inget inflytande, det är hon som bestämmer. 
Skulle så önska att han skulle ifrågasätta hennes idéer och sätta foten ner.

Men hur svårt var det här då...? Du kommer med pekpinnar och påpekanden till en vuxen person och lägger dig i å det grövsta! Skulle du seriöst hålla på så här med en annan vuxen person, någon bekant t ex...? Lär dig att inte lägga dig i andra vuxnas liv. Du kan bry dig men sluta ifrågasätta eller komma med "råd", pekpinnar eller på annat sätt tala om hur hon borde göra!

Jag är lite kluven här. Dels är TS dotter vuxen och ska kunna leva sitt liv själv. Men TS dotter tar inte vidare ansvar för sin ekonomi och sätter sin familj på pottkanten med ogenomtänkta beslut. 

Den dagen familjen står utan bostad för att allt har skitit sig. Eller ponera att sambon får nog och dumpar TS dotter?
Vart kommer då familjen (med eller utan sambon) akut behöva ta vägen? Risken att dottern knackar på mammans dörr är ganska stor. 

Jag har en släkting som är obetänksam och slarvig. Nu står mamman till den här kvinnan och betalar för allt rörande boende för att barn och barnbarn inte ska hamna på gatan. 

Om risken finns att TS dotter står på farstun en vacker dag utan bostad då hade jag också sagt ställt frågor INNAN de sitter i den situationen. 

Med handen på hjärtat. Hur många vill att deras vuxna barn ska flytta hem med ett halvt dagis på släptåg?

Det är ett tydligt tecken på att du har gått över en gräns. Att du redan har gjort det innebär att det är dags att släppa. 

Vad är du orolig för? 

Du får nog mest jobba på din egen acceptans. Även om du kanske inte hade gjort samma val, så beskriver du ju inget alarmerande.