Min vuxna dotter är arg på mig hela tiden

Hon är din dotter ja, men hon är en vuxen människa. Jag hoppas att du inte skulle fälla sånna kommentarer till någon annan, för det är sånt du helt enkelt inte har att göra med, så varför anser du det vara ok bara för att det är din dotter det handlar om? Lägg dig inte i deras liv och deras val. Hon är 30 år gammal, har sambo, 4 barn. Hon är inte en tonåring som du ska försöka styra hänga på dina egna åsikter på. OM hon frågar vad du tycker kan du säga vad du hade gjort i deras situation, om hon inte frågar så bara finns där och lyssna. Jobba på att acceptera att dina vuxna barn är just vuxna och har egna åsikter och viljor. Att de styr sina egna liv och att det faktiskt inte är din ensak eller din rätt att säga och tycka vad som helst bara för att ni är familj.

Min första reflektion är att du nog borde backa. Du kan fråga om de löst ekonomin när hon pluggar om du är orolig (det har du redan gjort) men inte lägga dig i om de ska ha flera barn eller vad hon ska fokusera på i livet. 

Som förälder till vuxna barn tror jag (som småbarnsförälder) att det till stor del handla om att just se på. Precis hur man kan uttrycka sig beror ju sen på relationen. 

Jag är lite kluven här. Dels är TS dotter vuxen och ska kunna leva sitt liv själv. Men TS dotter tar inte vidare ansvar för sin ekonomi och sätter sin familj på pottkanten med ogenomtänkta beslut. 

Den dagen familjen står utan bostad för att allt har skitit sig. Eller ponera att sambon får nog och dumpar TS dotter?
Vart kommer då familjen (med eller utan sambon) akut behöva ta vägen? Risken att dottern knackar på mammans dörr är ganska stor. 

Jag har en släkting som är obetänksam och slarvig. Nu står mamman till den här kvinnan och betalar för allt rörande boende för att barn och barnbarn inte ska hamna på gatan. 

Om risken finns att TS dotter står på farstun en vacker dag utan bostad då hade jag också sagt ställt frågor INNAN de sitter i den situationen. 

Med handen på hjärtat. Hur många vill att deras vuxna barn ska flytta hem med ett halvt dagis på släptåg?

Som vuxen dotter till en mamma jag aldrig mer tänker prata med tänkte jag först att jag skulle bli arg på dig, men detta är helt rimligt. Det är rimligt att du är ärlig mot henne, det kommer ju helt enkelt inte funka just nu för henne praktiskt att plugga. Möjligtvis är ju om hon börjar jobba lite redan nu, drygar ut föräldradagarna på det sättet och samtidigt börjar studera utan studiemedel på distans halvfart, vilket naturligtvis kräver att hon har ork och tid när barnen sover exempelvis. Men svårt när hon har 4, hur gamla är dem? 

Kan dock relatera till din dotters ilska gällande om du inte hjälper till med barnbarnen. Om du önskar din dotter att hon kan plugga kan du göra en enorm insats för henne genom att passa barnbarnen och stötta henne med dem så hon kan ha en chans att prova på i alla fall, liksom morfarn samt hennes svärföräldrar. 

Absolut, du har inte valt att skaffa barnen och jobbar halvtid själv men jag är av samma uppfattning som di dotter att man hjälps åt med alla barnen inom familjen, om du tycker så synd om din barnbarn bör du kunna ställa upp kring dem och vilja vara med dem. 
Jag har själv tre barn och min mamma totalvägrar hjälpa till med barnen och tycks nästan rädd för dem. Detta, tillsammans med kritik hon saknar täckning fö själv då hon varit en usel mamma, har gjort att jag brutit helt med kärringen. 

Ts, du svarar inte på frågorna. Vad är du orolig för? Fick du nåt svar på frågan om inkomst?

Du har ju citerat frågorna. 

Vad är du orolig för?
Har hon tidigare varit oansvarig gällande ekonomin?
Har hon bett dig om hjälp?
Har hon svarat på hur hon tänkt kring inkomst?

Eller har hon bara bett dig att inte lägga dig i? Uppenbarligen läser vi tråden på olika sätt, vi som svarar.

Hur kommer det sig förresten att hennes CSN är slut? Och föräldrapenningen innan barnet ens är ett år?

Jag tycker du gör helt rätt som ifrågasätter din dotter. Om inte våra egna familjemedlemmar kan prata fritt med oss - av omtanke - vem ska då göra det? 

Dottern verkar tyvärr impulsiv och leva i en drömvärld. Hon kan inte vara seriös när hon antyder att vissa får hus av sina föräldrar när hon vet hur du har det. Med elva barnbarn finns extremt lite tid till vart och ett av dem och det får hon acceptera. 

För din egen skull kanske du bara ska säga
-Du vet vad jag tycker
i fortsättningen. 

För det vet hon ju innerst inne. Det är därför hon blir så arg. 

Förlåt men du säger att du vill vara ett stöd men att du samtidigt inte kan uppmuntra hennes drömmar. De funkar ju inte.

Kanske du behöver jobba lite djupare än att bara säga nej nu måste du ta kontroll över situationen du redan har.

Hon har 4 barn tätt, när var sista gången hon jobbade? Har hon tänkt plugga hemifrån? Är hon kanske rätt för att komma ut i världen och därför funderar på ett femte barn?
Vad jobbade hon med innan, kanske hon inte trivdes och tänker att ny utbildning är enda vägen framåt? 

Om du fortsätter visa att hon tänker fel kommer du bara skuta henne ifrån dig. 

När hon säger att hon är sugen på en nr 5 får du fråga vidare. Ja, det är mysigt att vara hemma med barnen... vad svarar hon då? Eller ja, bebisar är så underbara att pyssla om... vad säger hon då.  Lista ut varför hon vill vad hon vill. Om hon nu älskar bebisar berätta om din kompis Elisabeth som alltid tar hand om bebisarna på BB som undersköterska eller om att de söker personal till BB och då får man se sååå många nyfödda bebisar.

Om du vill nå fram till henne måste du förstå varför hon vill vad hon vill. Sen kan du få ett annat alternativ låta mer attraktivt. 

Ja men det var ju ett väldigt positivt möte. Du kunde spegla en negativ konsekvens utan att få det att låta som att du ifrågasätter hennes drömmar. Snyggt. 

Fyra år är ganska länge utan att jobba. Tror det kan finnas mycket ångest. Hur ska det fungera hemma med barnen? Kommer jag att orka? Kommer barnen känna det som att jag lämnar dem när jag är borta så mycket? 

Kanske kan du relatera till dig själv, när du pratar med henne, hur det kändes när du skulle börja jobba när dina barn var små. Hur mycket du skulle saknar dom osv. Att det kändes jobbigt. Kanske kommer hon känna sig tryggare att öppna upp sig. 

Angående barnmorska så baseras antagningen på hur länge man jobbat som ssk. Så kanske du kan motivera det på det sättet, att jobba lite till, finns ju även många, många olika ssk jobb att söka. Om hon nu då redan är utbildad ssk. Kanske hon till och med kan få plats på en BB som ssk, det är ju brist på barnmorskor oxå om jag inte minns fel.

Om hon inte är utbildad ssk är det ju oftast jobb som ssk som krävs först innan man ens får plugga till barnmorska. Då pratar vi minst 5,5år innan hon är barnmorska. 

Lycka till.