Det satt bara i huvudet
VARNING! Jag kommer skylla ifrån mig i denna text men läs igenom allt för att förstå mig.
Jag använder denna tråd enbart för att skriva av mig, inget annat! Jag förklarar nedan varför.
Jag trodde aldrig att jag var populär bland tjejer, varken i skolan eller bland kompisar. Jag kände mig alltid som den där hopplösa typen som aldrig skulle få finna kärleken utan jag var dömd till ett liv i ensamhet. Denna självuppfattning hade jag skaffat mig hemifrån. Båda mina föräldrar var väldigt destruktiva mot mig som barn och tonåring. Jag var alltid det svarta fåret och fick alltid utstå onödigt hård kritik mot min person. Senare har det framkommit att min pappa var sociopat då han under ett fängelsestraff fick diagnosen ASPD, så idag vet jag att det var han det var fel på. Vad gäller mamma var hon alltid fruktansvärt manipulativ vilket berodde på att hon blev extremt bortskämd och lärde sig att manipulera för att få sin vilja igenom. Min bror blev favoriserad och fick samma personlighetsdrag som mamma, plus att han än idag finner någon märklig njutning i att provocera och få negativa reaktioner från folk. Men som tonåring förstod jag aldrig detta utan var helt övertygad om att det var mig det var fel på.
Under mina tidiga vuxenår fortsatte min destruktiva självbild att förstöra mitt liv. Jag började missbruka olika substanser, umgicks med fel människor och hade aldrig ett jobb som var tillfredsställande. Detta bekräftade för mig själv att jag är värdelös och inte klarar något. Men efter en del smärre incidenter fick jag nog och började ta tag i mitt liv. Jag flyttade från min hemort, jag började träna, jag började satsa på mitt utseende genom att köpa nya kläder, jag började äta nyttigt, jag började plugga och sen började jag gå i terapi. Detta bröt isen totalt för mig. Det ledde till att jag gick från att vara en patetisk loser till att jag började leva på riktigt! Jag reste runt i världen, jag började studera på universitetet, jag började testa nya typer av jobb och insåg att jag hade en kapacitet som är utom denna värld. De senaste åtta åren har jag arbetat som framgångsrik säljare, som lärarvikarie som älskades av alla elever och jag har testat mina gränser genom att göra ståuppkomedi och teater. Jag anses av omgivningen vara en intressant människa och jag hamnar alltid i centrum i större sällskap. Mest av allt har jag lärt känna så otroligt många nya människor från världens alla hörn, och jag känner mig alltid älskad och uppskattad av nästan alla jag möter. Bland damerna har utvecklingen varit densamma. Jag har haft otroligt många kvinnor i mitt liv de senaste åren. Jag är på många sätt populär också bland damerna idag också och jag får ligga mer än jag någonsin kunnat drömt om. Men då kommer min fråga vad det var som hindrade mig från detta tidigare? Min personlighet har ju alltid varit densamma och jag har alltid sett ut som jag gör, så vad exakt var det som hindrade mig innan?
Svaret på frågan är min självkänsla och självrespekt. Mina föräldrar hade påverkat mig så otroligt negativt. De hade intalat mig att jag var värdelös, att jag var klandervärd och att jag inte var värd att ta på allvar. Ville jag nägot av livet var jag jobbig och bortskämd, gjorde jag inte som de sa var jag en hemsk och egoistisk människa och var jag mig själv fick jag utstå onödigt hård kritik för den jag var. Mina föräldrar byggde aldrig upp mig och min självkänsla utan de bröt ner mig. När min pappa fick sin diagnos kunde jag för första gången få bekräftat att det inte var mig det var fel på utan att det var han. När han fick diagnosen kunde jag se allt i ett nytt ljus och det fick mig att inse att han hållit mig tillbaka från att nå min fulla potential.
Nu kanske ni undrar varför jag skriver detta just idag? Min pappa begravdes i förrgår och jag har suttit hemma sedan dess och funderat över den minst sagt destruktiva relationen vi haft. Jag är dock i sorg över att han är borta för trots allt som var emellan oss så kommer jag älska honom tills jag dör. Och ärligt talat var det så otroligt skönt att jag ändå fick den där slutgiltiga uppgörelsen med min pappa där jag förstod varför det var som det var. Hade han aldrig fått diagnosen hade jag aldrig känt att jag kunde gå vidare med mitt liv och blivit den jag är idag.
