Ingen beröring runt andra?

Tackar er så hjärtligt för era svar   Då har ni samma bild som jag, kan jag nu konstatera, av vad som är rätt och fel i de sociala situationerna. Han såg på mig hårt, och var väldigt irriterad, plötsligt aggressiv, när han sa så till mig den kvällen, i skymundan från de andra. Vi hade då under en längre tid hamnat med det gäng som var i och omkring vår ålder innan han tog bort mig från dem och sa så. Det mer ungdomliga gänget jag då har tänkt att man kunde vara mer casual med, än kan hända hans föräldrar, om nu det här var någon regel som hade med hans föräldrar att göra, om de var emot beröring mellan par?? Jag blev som sagt helt överraskad av hans kraftiga och plötsliga reaktion, från ingenstans. Han var knappast full, kan inte skylla det på det.  Vi hade haft det så mysigt innan på dagen ihop, både på hotellet och gått runt i stan och hållit hand. Jag var så avslappnad och lycklig. 

Jag hade inte tänkt på det innan det här hände, men ett av mina kärleksspråk är det fysiska.. Jag upplevde också hans kärleksspråk att vara fysiskt. Vi hade en då en invand fysisk relation, i stort och smått, då var den vanan i mig då, att inte helt avstå från fysisk beröring.

Mina föräldrar har satsat på att jag skulle vara väluppfostrad, som de sa att jag ska kunna "röra mig i vilket rum som", varit/levt utomlands och i Sverige, har vänner från olika nationaliteter, kulturer, religioner, och jag har aldrig "trampat fel", fast omgivningen för mig inte från början varit helt bekant. De från andra kulturer har också varit snälla, generösa, med glimten i ögat, hur de ska vägleda mig rätt på låt säga ett stort kalas där deras traditioner kommer in i bilden. Jag har aldrig fått det så här rätt upp i fejset som att jag gjort något fel, som att fattar jag inte bättre, det var en sån kalldusch, jag blev liksom undrande Vem är du? (om honom). Jag kom i en  dimma sedan när vi kom tillbaka till sällskapet och jag skulle låtsas som att inget hänt. Blev jättekonstigt. Jag hade en tanke att gå på toaletten och sedan bege mig, själv, därifrån, utan att säga något till honom, men fick överge den. Jag var där utan min familj, utan mina vänner, i en stad jag inte kände till. Jag trodde att han skulle ta hand om mig under den här resan, den här kvällen, så som jag skulle ha tagit hand om honom hade det varit tvärtom. Jag fick bara låtsas att allt var bra. (Nu för tiden har jag min mobil och mina kort och mina nycklar alltid med mig, aldrig mer ska jag hamna i en situation där jag får den här känslan, på hotell tar jag alltid mitt eget kort, eller har min egen kod. Aldrig mer ha den känslan att jag är beroende av honom eller någon annan för att kunna ta mig bort från allt). 

Vi har pratat om det. Han tyckte det gick till överdrift. Han försvarar det med att säga att han såg inte någon av de andra, omkring vår ålder, paren röra vid varandra. Som att bara för det var det rätt. Och vad jag gjorde var fel. Jag har sagt att jag vill vara med en man som är stolt över att just jag rör honom i ett sällskap, ute, inte någon som tar mig till ett hörn, och är så som han var mot mig, helt utan provokation. Hade jag varit dum mot honom hade jag kunnat ta det, inte annars. 

Närmare titt på hans familj så är de inte så fysiska av sig, det är till och med så att jag vågar påstå det finns på ett minimum. Men jag tänker att en ung man som ändå måste ha rört sig i kretsar utanför familjen och vill vara i ett förhållande borde väl veta bättre, att så här beter man sig inte, så här säger man inte till sin flickvän, och inte på det sättet?? 

Jag har inte känt för att röra honom sedan i sällskap fast han sen sagt okej till det, allt det är förstört för mig. Den känslan finns inte där. Jag har gjort det i försök att nu gå vidare från det, men det känns inte speciellt längre. Han rör vid mig, som sagt. Jag har blivit van att stänga av, att se oss som kompisar, som syskon?? när vi är med hans familj, det känns tryggast så för mig. Jag har svårt att hitta tillbaka, jag vet inte hur?? Jag tror, eller jag vet, att jag är känslig av mig, så det kan vara därför?? Eller är det så här det ska vara, bara att jag tillät mig vara mer kär, och i det sårbarare då på den tiden, det skulle ändå avta??

Jag hade tyckt det skulle ha varit så pinsamt det här att berätta för vår omgivning för att höra deras åsikter, skulle känna mig utlämnad, så det känns så skönt ändå jag kan fråga er om det. Tack snälla!!

Hej, igen,
flera av er nämner det här med respekt och olika kulturer. Om det varit något sådant hade jag tyckt han borde förstått att han måste berätta sånt för mig innan, jag skulle tro att personer från annan kultur som ingår i ett förhållande med någon annan från en annan kultur tar upp sådant innan det är för sent?  Då hade jag inte rört honom, och förstått om han inte rört vid mig, om han bara sagt det till mig på ett respektfullt, kärleksfullt sätt innan. Då hade jag vetat att det inte hade med mig att göra, att det inte var jag som s.k överdrev. Jag hade aldrig kunnat bli irriterad om jag varit honom, men jag kan tycka att han måste förstå att jag inte gjorde det för att vara dum mot honom, tvärtom. Han reagerade som om det var en metoo. Klart en sån händelse sitter i. Jag var dödsförälskad i han på den tiden, då var jag mer känslig också, mer sårbar. 

Jag tror man först måste känna det själv hur det är att ha en regel i parförhållandet när man vet att man får inte lov att röra vid den andre i sällskap av andra. Hur det känns. Timme efter timme. Gång efter gång. Klart man stänger av då. Klart man hittar andra sätt att hantera det på som jag gjort, och nu ska jag vänja mig av med det, för nu har han omvänt sig. Nu går det bra för honom att röra vid mig när vi är med exakt samma människor som han tidigare låtit mig veta jag inte fick röra han när de var där? De har inte reagerat negativt på att han gör så, och jag också numera, så känns som allt det här var onödigt. Men känslan är död. Jag ska försöka tänka det var av respekt för andra, att han inte fixade situationen och lät det gå ut över mig, men ångrat sig. Jag tror inte han var intresserad av någon annan, men det är det också som gör det dumt, att genom att han inte då visar, kan andra tro vi inte är ett par och då släpper han in annat. 

Jag älskar honom så det är inte det, och jag vet om att han älskar mig. Jag ber om ursäkt om jag förklarat mig tokigt här i tråden att ni inte tror det. Det är själva känslan innan det här hände som gått förlorad. Det är den jag försökt komma åt med mina ord. Det var hur han sa det till mig, sättet han gjorde det på som inte var okej för mig, som satt sig. Vi har diskuterat och bråkat om andra saker, men inte att det satt sig, utan det har man bara ryckt på axlarna och gått vidare från. Nu är det som det är. Jag får leva utan att få den känslan tillbaka helt enkelt de gånger vi är med hans familj och vänner. Bara tyckt hela saken var så onödig. Jag rörde vid honom mindre den kvällen när han reagerade som han gjorde, än vad han rör vid mig idag, och de reagerar precis som jag innan förutsett/trott, dvs de bryr sig inte. Det har varit han som trott de skulle bry sig, reagera negativt. 

Det hade varit skillnad om man av kulturella skäl berättar för sin flickvän/pojkvän innan, då är det att VI får inte röra varandra för det ses som respektlöst, det ska man hålla privat inför de här människorna (tex föräldrarna). Då får man ändå känslan att den andre hade velat röra, om det inte vore för dem, att det är en uppoffring som går åt bägge håll. Nu blev det så att det var jag som blev utpekad som "den smutsiga", som "me-too"-boven, när jag inte för det första gått till överdrift i beröringen av honom. När jag visst vet hur man uppför sig i sällskap. De var inte muslimer. De var inte turkar. 

Efter detta var det väl klart att jag inte ville röra honom, samtidigt var jag så van annars i vårt vardagliga liv att vi hade en invan fysisk beröring att det kändes konstigt när man visste att man inte fick röra honom, förbjudet område, att han inte ville just jag skulle röra vid honom. Tror knappast att om någon annan familjemedlem eller vän rört vid honom som man kan göra inom familj .och vänkretsar att de skulle ha fått sig en blåsning som jag fick.

Jag gjorde så att efter det hände att jag tänkte att det här är ändå okej, vi har det bra annars, eftersom det är han som tycker så här får jag ge mig, jag kände inte för det heller att riskera en ny reaktion från honom, det jag gav honom var en gåva, inte något fult, tyckte alltihop var skitkonstigt. Jag stängde på något sätt av, jag vet inte hur, och har fått in vanan att jag är som hans kompis eller syskon. Vi var på en fest där de slagit ihop olika familjer och vänner. Visar sig att när vi var så att det missades att vi var ett par. Så jävla pinsamt. De trodde jag var vän till någon helt annan, i en annan familj, och att han tillhörde sin familj. De fick rätt om honom, men inte mig. Det om något visar att något gått galet. Då tänkte jag bara att så går det när man kör detta enligt hans regelverk. Varför ska jag ha det så här? Hade jag bara fått lov att vara som jag var, och som jag till exempel var med mitt ex och hur exet varit mot mig, hade ingen trott något så här. Han kunde bara ha sin arm på mitt stolstöd, bara det gav mig en fin känsla, han satt bredvid mig. Han visste precis som jag. Jag kom på att det här var något jag saknade, något jag ville ha, något jag behövde i min relation. Inte att jag saknade exet, men behandlingen av mig, behandlingen av oss, i sällskap, inte bara när det är han och jag. 

Jag kan ju tycka att det är en del av förhållandet, en del av "uppvaktningen" om man så vill, att man vågar visa, att man vill visa, det är henne jag älskar, det är henne jag är stolt över, det är henne jag vill röra vid, det är henne jag blir berörd av (känslomässigt) när hon rör vid mig. Jag tycker om det. Jag vågar stå för det. 

Jag har aldrig varit för de som överdriver, som grovhånglar mitt framför en, det tycker jag är något annat. De tar inte någon alls hänsyn till att där finns andra. 

Blir bara så ironiskt när jag märker, som nu sist, att det är inte någon som reagerar alls på det just för att det är helt naturligt, inget fel, inget fult, inget överdrivet. Det borde han ha vetat före, kan jag tycka. 

Med det sagt ni har helt rätt, jag måste på något sätt (jag vet inte hur) bara släppa det. Det är mitt problem, inte ert, hi hi. 

Vill bara lägg till att han har bett om ursäkt, att han fattar det nu. Han har sagt att det bara var så, det var en "sjuk regel" i hans huvud att jag "överdrev". Han är van att i hans familj rör man inte varandra, paren rör inte varandra. Jag har frågat honom om han hade tyckt det var fel då om han sett de röra vid varandra, då sa han nej till det. Varför skulle det då vara fel att vi gjorde det? Eller jag, rättare sagt, gjorde det? Han har också sagt att han vill inte "åkalla uppmärksamhet" åt oss, (som om det skulle ge uppmärksamhet??) Han har haft något emot att par "visar upp sig", han har tyckt man ska tänka på andra, man ska tänka på alla singlar. 

Det finns andra saker också där jag märkt att jag varit mer för, och han emot, att visa "vi är ett par", för mig var det till exempel en bild på Facebook, tror jag det var, det i hans huvud betydde det att man var osäker och svartsjuk om man hade en bild på oss båda där. Han sa åt mig att ta bort den. Jag fick säga att jag såg det bara som att det var en bra bild. Jag var inte osäker eller svartsjuk om honom. Men han trodde att andra skulle tro det. Det har varit mycket vad han tror att andra ska tro, men det är ju han som tror. Medan jag inte bryr mig. Det är vad jag tror som kommer först, varför jag gör något, hur andra sedan väljer tolka det är deras bekymmer, det är inget jag styr över. Jag gör det av den här anledningen. Alla kommer ändå tycka olika, hur mycket ska man låta andra styra? Jag ser det mer som en rädsla, nämen Gud, den kommer tycka så kanske, jag bara menar: Vem bryr sig? Är de så negativa av sig att de tror att jag lägger ut en bild på oss för att jag är svartsjuk och osäker då får de tro det. Jag klippte bort hans huvud, kropp bara så blev det bra med det. Han hade rätt i att jag skulle fråga före, den var bara uppe i någon minut, vi var hemma samtidigt, och pratade under tiden. Inte som att den var uppe i timmar, dagar, månader... 
Vi är olika där.

Där har varit ett tema, en röd tråd, genom olika saker som förvånat mig, där jag tycker han har underspelat vår roll, nedvärderat den nära på genom att göra så, medan jag har lyft fram den på det sätt som jag ser som naturligt när man är ett par. Vi har haft våra diskussioner om det. Jag vill inte ha någonting när jag måste kräva det, jag vill att han ska känna han vill ge mig det, vill ge oss det, annars kan det vara, jag vill inte ha det på andra villkor. Jag har gett mig förr, känns inte roligt om jag skulle pressa på min bild av hur vi ska vara, det ska komma från oss båda, men det blir tråkigt, tycker jag. Tråkigt när man inte vill eller vågar ge. 
Samtidigt, man kan inte tycka lika i allt. 

Nej, han är inte det. Jag har bara uppfattat mig respektfullt mött av muslimska män i olika situationer, har de i min vänkrets och arbete. De är i olika åldrar, och jag har aldrig stött på problem, missförstånd med dem. Det har råkat hända att de råkat komma när jag bara ska byta om till något (utan att klä av mig naken, utan bara lätt, en tröja till exempel), och då har jag märkt att de blir förskräckta, som att de gjort fel, inte jag, de tittar genast ner och skyndar sig be om ursäkt och stänger dörren. Jag har bara känt respekt. Den respekten har jag inte känt från min då pojkvän den kvällen, det var istället som att jag var smutsig, han ville inte ha min beröring, det var mitt fel, jag skulle skämmas. Jag "överdrev". Där blev det krock för det jag såg som lite eller normal beröring, såg han som "för mycket". 

Det jag tror blivit fel är att han trott det inte var socialt accepterat att vi skulle röra vid varandra när vi var med hans familj, med tanke på hur hans familj är (minimum fysisk ömhetsbevis). Om jag jämför barndomsbilder på oss är jag i famn på/med någon, han står med distans. Han har fått lära sig att det ska vara så utan att ha tänkt på varför och hur alla andra är...?? Jag blev drabbad av det den kvällen. Jag är så satans känslig också, så det tillsammans med kärleksruset gjorde sitt. 

Vi har olika personligheter och vi passar jättebra ihop på många plan, men kommit fram till att vi varit olika när det gäller annat. Jag tror jag är mer känslig än vad han är, och jag "går ner mig", tänker djupare på något, då blir det nog lätt så att det sätter sig på mig, men inte på honom. 

Facebook är tex en sån fälla för par, man ska tänka likadant där, förstå varandra. Bara ett av flera andra fel mellan oss, som jag också upptäckte för sent (mitt fel där). Man borde kunna diskutera utan starka känslor och jag klarar av det, men känslorna finns kvar inuti.

För mig har det alltid bara funnits två läger: Antingen är man ett par, eller så är man det inte. Jag fixar inte variationer på det. Jag förstår mer nu än någonsin att det inte handlat om att vi har det tryggt, säkert, bra när det kommer till vår vardag, utan det har blivit fel mellan oss när det kommer till det sociala, där vi presenterar varandra, oss som par, olika, och det har sårat mig. Det har gjort mig osäker. Det har gjort att jag stängt av för att skydda mig själv. 

Min personlighet är nog att jag är mer på, jag är mer extrovert (men andra ser mig nog inte som särskilt extrovert, men jämfört med honom så blir jag det). 

Jag har varit den som först sa jag älskar dig (bara ett exempel). Jag har varit först den som fastställt vi är ett par. Han säger att han har varit först med annat (som att vi skulle flytta samman). Generellt sätt tror jag min personlighet är så att jag går två steg fram, och han något steg bak. Vi har inte varit synkade där. Jag meddelade honom för ett tag sedan att nu bara släpper jag det, jag släpper allt som jag känt innan ensamansvar i, som ska vara i bådas intresse, hur vi representerar oss som par, och vad som blivit fel mellan oss innan. 

Jag tror också vad som blev fel mellan oss för var att han bara sa bestämt sin mening, så var det bra med det, och jag bara backade och backade för att han skulle må bra. Där var inte det här att han tänkte på mig, eller jag tänkte på mig. Jag tänkte oftast vi har så mycket annat, man kan inte få allt (hos någon), det här går bra, vi gör det på hans sätt, det är han mer bekväm i, jag kan ta det, vilket som. 

Jag tycker rätt synd om honom nu för han har lagt det bakom sig, och så är det jag nu som bara känner är det lönt? Det är jag nu som äger problemet, det är mig det är fel på. Vet inte hur jag ska jobba på det. 

När han eller vi rör varandra i vardagen (utan det sociala livet) har jag den speciella känslan, då är jag inte avtrubbad. Klart den förändrats något sedan förälskelsen men den är fortfarande stark och speciell. Han är mer på då än jag är med beröring, ömhetsbevis. 

Tack snälla för din fråga och förklaring.