Ingen beröring runt andra?

Inte varit med om, ser det som något vackert och mysigt precis som du beskriver.

Så länge ni inte grovhånglar offentligt är det helt ok, anser jag. Fast kyssa varandra på restaurang ser Intersport bra ut. En smekning över kinden, en han på armen, en arm om axlarna. Enbart trevligt.

Men är det kanske så att din pojkvän och hans familj är av kunglig släkt😳. Då gäller tydligen ingen fysisk kontakt alls när de -jobbar-, alltså har uppdrag som kunglighet. 

De flesta har nog inte så mycket fysisk kontakt med sin partner på restaurang. Det kan nog uppfattas som lite exkluderande för andra. 
Många från andra länder anser att man inte visar sådant offentligt, tex kramar sin partner. (min muslimska kollega berättade det) 

Det finns definitivt sådana som blir för intima i sociala sammanhang, ja. Däremot är det ju ok att röra varann litegrann. 

Vilka spekulationer ... I ett normalt förhållande rör man vid varandra - naturligtvis anpassat till situationen förstås. Att gå upp i limningen av oskyldig beröring verkar ju bara stört helt enkelt.
Jag lägger gärna armen om midjan på min kvinna på väg till bordet, håller handen och pussas på munnen. 

Problemet är hans och jag kan inte se att du på något sätt skulle ha gjort något fel.
Sen finns det naturligtvis en anledning till att han reagerar som han gör. Det är knappast något som är kopplat till dig utan handlar om hans känslor.
Hur såg det ut när han växte upp? Fanns det överhuvudtaget någon beröring eller var han överbeskyddad av en förälder på ett sätt som han kan ha upplevt som obekvämt eller pinsamt om utomstående fanns i närheten.
Det viktiga är att ni kan hitta orsaken till hans känslor. Då kan du förstå att det inte handlar om dig och han får möjligheten att förändra sitt beteende. Kunskap är makt!
Lycka till! 

Jag var tillsammans med en muslims man några år, han var inte fysisk när vi umgicks med hans familj och nära vänner till familjen 
När vi umgicks med min familj och mina vänner var han mer kärleksfull och uppmärksam.
Det var så för hans bröder med respektive också.

Tackar er så hjärtligt för era svar   Då har ni samma bild som jag, kan jag nu konstatera, av vad som är rätt och fel i de sociala situationerna. Han såg på mig hårt, och var väldigt irriterad, plötsligt aggressiv, när han sa så till mig den kvällen, i skymundan från de andra. Vi hade då under en längre tid hamnat med det gäng som var i och omkring vår ålder innan han tog bort mig från dem och sa så. Det mer ungdomliga gänget jag då har tänkt att man kunde vara mer casual med, än kan hända hans föräldrar, om nu det här var någon regel som hade med hans föräldrar att göra, om de var emot beröring mellan par?? Jag blev som sagt helt överraskad av hans kraftiga och plötsliga reaktion, från ingenstans. Han var knappast full, kan inte skylla det på det.  Vi hade haft det så mysigt innan på dagen ihop, både på hotellet och gått runt i stan och hållit hand. Jag var så avslappnad och lycklig. 

Jag hade inte tänkt på det innan det här hände, men ett av mina kärleksspråk är det fysiska.. Jag upplevde också hans kärleksspråk att vara fysiskt. Vi hade en då en invand fysisk relation, i stort och smått, då var den vanan i mig då, att inte helt avstå från fysisk beröring.

Mina föräldrar har satsat på att jag skulle vara väluppfostrad, som de sa att jag ska kunna "röra mig i vilket rum som", varit/levt utomlands och i Sverige, har vänner från olika nationaliteter, kulturer, religioner, och jag har aldrig "trampat fel", fast omgivningen för mig inte från början varit helt bekant. De från andra kulturer har också varit snälla, generösa, med glimten i ögat, hur de ska vägleda mig rätt på låt säga ett stort kalas där deras traditioner kommer in i bilden. Jag har aldrig fått det så här rätt upp i fejset som att jag gjort något fel, som att fattar jag inte bättre, det var en sån kalldusch, jag blev liksom undrande Vem är du? (om honom). Jag kom i en  dimma sedan när vi kom tillbaka till sällskapet och jag skulle låtsas som att inget hänt. Blev jättekonstigt. Jag hade en tanke att gå på toaletten och sedan bege mig, själv, därifrån, utan att säga något till honom, men fick överge den. Jag var där utan min familj, utan mina vänner, i en stad jag inte kände till. Jag trodde att han skulle ta hand om mig under den här resan, den här kvällen, så som jag skulle ha tagit hand om honom hade det varit tvärtom. Jag fick bara låtsas att allt var bra. (Nu för tiden har jag min mobil och mina kort och mina nycklar alltid med mig, aldrig mer ska jag hamna i en situation där jag får den här känslan, på hotell tar jag alltid mitt eget kort, eller har min egen kod. Aldrig mer ha den känslan att jag är beroende av honom eller någon annan för att kunna ta mig bort från allt). 

Vi har pratat om det. Han tyckte det gick till överdrift. Han försvarar det med att säga att han såg inte någon av de andra, omkring vår ålder, paren röra vid varandra. Som att bara för det var det rätt. Och vad jag gjorde var fel. Jag har sagt att jag vill vara med en man som är stolt över att just jag rör honom i ett sällskap, ute, inte någon som tar mig till ett hörn, och är så som han var mot mig, helt utan provokation. Hade jag varit dum mot honom hade jag kunnat ta det, inte annars. 

Närmare titt på hans familj så är de inte så fysiska av sig, det är till och med så att jag vågar påstå det finns på ett minimum. Men jag tänker att en ung man som ändå måste ha rört sig i kretsar utanför familjen och vill vara i ett förhållande borde väl veta bättre, att så här beter man sig inte, så här säger man inte till sin flickvän, och inte på det sättet?? 

Jag har inte känt för att röra honom sedan i sällskap fast han sen sagt okej till det, allt det är förstört för mig. Den känslan finns inte där. Jag har gjort det i försök att nu gå vidare från det, men det känns inte speciellt längre. Han rör vid mig, som sagt. Jag har blivit van att stänga av, att se oss som kompisar, som syskon?? när vi är med hans familj, det känns tryggast så för mig. Jag har svårt att hitta tillbaka, jag vet inte hur?? Jag tror, eller jag vet, att jag är känslig av mig, så det kan vara därför?? Eller är det så här det ska vara, bara att jag tillät mig vara mer kär, och i det sårbarare då på den tiden, det skulle ändå avta??

Jag hade tyckt det skulle ha varit så pinsamt det här att berätta för vår omgivning för att höra deras åsikter, skulle känna mig utlämnad, så det känns så skönt ändå jag kan fråga er om det. Tack snälla!!