Vad tycker du som är kvinna om män som inte kan få

Inget alternativ passade mig.
Oavsett kön, oavsett läggning och anledning till att en person inte lyckas på kärleksfronten, så känner jag medlidande.

Jag använder mig inte av uttryck som "ingen man". Jag FÖRSTÅR tanken bakom varför människor använder sådana uttryck, men de betyder inget för mig personligen, eftersom jag anser att alla människor har styrkor/svagheter och det finns inget generellt sätt som ett visst kön bör bete sig på för att vara värd att kallas för det kön det är. (man i det här fallet).

Det sitter ju i biologin. Är man man så är man.

Jag håller med "Vad ska du göra med svaren?"

Det jag lagt märke till, Kaffedraken, är att du skapar liknande trådar men de går alla under samma tak. Jag har skrivit till dig innan, men inte fått svar. Det är som att jag kommer för nära inpå? Du vill fortsätta med de här trådarna?

Du skiftar mellan offer-rollen, och angripar-rollen, två olika starka sinnesstämningar. Du försöker få någon sorts statistik som då ska ge en (falsk) trygghet för dig, gissar jag i din jakt efter svar? Samtidigt så går del av svaren inte igenom din egen barriär. Du mår inte bra. Så fort man skriver det till dig avbryts det, och så har du antingen flera olika trådar sammangående parallellt med den gamla, eller så tar du en paus, och återkommer sedan med ny tråd om liknande ämne.

Din statistikmässiga mål vet jag inte om de bottnar i ett spektrum av autism och/eller OCD?

Jag vet inte om du är drabbad av depression och/eller ångest, men något är det, Kaffedraken, och har du sökt, eller får du hjälp?

Om du har autism behöver man vinkla terapin på annat sätt, så viktigt komma till botten med varför du inte mår bra, så du kan må bättre.

Jag har erfarenhet av autism (jag har det inte men känner), jag känner också till OCD (inte haft det själv) och hur det kan yttra sig. Jag säger inte att du har något av detta, men vill lyfta det om det är något du kan känna igen i ditt egna mönster och dig själv i? 

Skulle någon falla för dig, älska dig, kommer hon inte bry sig om du haft någon eller inte, utan det är mer verktyg till att veta vem du varit, inte vem du nödvändigtvis är idag. Den jag var förr är jag inte idag, jag har också ändrat på mig. Man kan råka ut för allt möjligt här i livet och de är händelser, de talar inte nödvändigtvis om vem du är. Livet är orättvist. Har alltid varit det. 

Jag tror vi matas med att så fort vi hittar Den Rätta så kommer vi må bra och hela livet kommer vara perfekt. Det är så i sagorna. Detta är verkligheten. Man måste ta hand om sig själv, man måste må bra först i sig själv, innan, annars kommer de här osäkerheterna komma upp under relationen, hela relationen kan gå i kras. Den andra är också bara människa, den kan inte bära allt. Man får bära sitt eget. Ta ansvar för sitt eget. 

De här trådarna du gör måste skapa något slags belönesystem i dig, tänker jag, men samtidigt gör de att du fastnar, du fastnar i starka känslor, du påminns om det förflutna, och din frustration över var du är nu, och din eventuella framtid? De är inte lösningen. 

När jag inte mådde bra så lyste det rött alla de svåra stunderna i en relation som sedan gjort att jag kommit till en slutsats. Jag ältade. Jag märker samma sak hos dig i trådarna, de är återkommande, din mamma, din syster, de här  händelserna, du har inget skydd mot det som du hade haft om du mått bra, så har det varit för mig, därför drar jag den slutsatsen.

Jag trodde att om jag pratade om det, eller jag pratade om det (för 100:e gången) med den andre att jag då skulle må bättre, jag mådde bara sämre... Jag gjorde så att den andre som skulle ta emot allt det här som också bara är människa bara mådde sämre, fast han försökte hjälpa mig, blev orolig, blev paralyserad, han påverkades också. Det är därför det är så bra att prata med utomstående, med någon profession som vet, de blir som en hand som sträcker sig ner som du kan få tag i. Du måste göra ditt också för att ta dig ur samtidigt som den andra fortfarande har sin hand där för dig, och håller din.

När du skapar alla de här trådarna gör du inte ditt, du hjälper inte dig själv. Då gör det ingen skillnad hur många händer som sträcker sig ner till dig. 

Det är skillnad på att bearbeta och att älta. Ältandet är en del av sjukdomen. Bearbetningen är det som gör att du kommer framåt i din läkning.

Du  måste mer upp i ditt mående innan du kan bearbeta, du är för långt ner nu. Om man ska jämföra så är det som hjul som snurrar i gruset och inte kan ta sig upp, du kan ta dig upp, men inte så som du gör det nu. Du kan få hjälp med detta men då måste du söka för att få det, få mediciner som hjälper din hjärna att läka, tillsammans med terapi, du har ett sår där nu. 

Finns autism i din familj?

Är det något du känner igen? Har du kännedom om autism på ett spektrum, autism utan intellektuell funktionsnedsättning?

Jag har autism i min (jag har velat testa mig för det fast de inte trodde jag hade det och jag har det inte, men ville utesluta det i sådant fall).

Jag talar inte för alla autister men det finns de familjemedlemmar/släktmedlemmar som varit okänsliga när de sagt en del saker om utseende, som inte förstår för i deras tycke säger de bara sanningen. Det är deras problem. Inte vårt andras problem.

Jag har en familjemedlem som har autism som fått komplex över sådana kommentarer, som inte skulle kunna säga så själv, så alla säger inte så bara för man har autism, det har med förståelsen att göra, med hur man själv är. Jag har olika familjemedlemmar, alla har autism av dessa jag nämner här (har andra som inte har det), de uttrycker sig olika, de har olika grader, förståelse, för vissa saker.

Finns de som har lägre EQ (emotionell intelligens) än andra. Finns de som har lägre intelligens än andra. Då kommer grodor fram. Man kan inte förhindra det. Man kan hitta sätt att hantera det på så man själv inte mår dåligt av det. När du mår bättre eller i samband med att du kommer må bättre kommer du kunna se, tillvarata de verktygen .

Kaffedraken, jag önskar dig bara det bästa,  jag hoppas du inte tar det här på fel sätt. 

Det är synd om dessa män. önskar att alla ska få träffa någon 

Önskar ingen kvinna en ensam, bitter och dömande man. 

Du hör ju inte till dem ens. Du är inte oskuld och det var en kvinna som ville ha dig under pandemin men då vågade du inte. Så det stämmer inte ens. Att det är få som vill ha dig är en annan sak.

Som vanligt har du rätt konstiga alternativ i din omröstning. Inget av dem stämmer in på mig. I vissa fall tycker jag synd om männen, men om de skyller sin situation på kräsna kvinnor som inte vill ställa upp på sex av medlidande har jag ingen sympati för dem.

Ja, nämnde henne förut:

Jag träffade en annan yngre tjej, på hennes initiativ. Jag var smickrad och tyckte det kändes spännande. Hade inte varit med om nåt sånt tidigare och det var längesen jag träffat en tjej. Men det var fel. Patetiskt.

Stämmer att jag var feg. Hade dåligt självförtroende efter att ha fått nobben av en tjej jag var kär i. Var arbetslös också, så jag mådde skit. Och så hade jag inte legat på 12 år, så jag kände mig osäker och otillräcklig. Hade vi inte haft covid-restriktionerna så skulle jag nog ha träffat henne dock.

Precis

Jag är låg, deprimerad. Varit det en tid nu. Nåt hände med mig när jag gick arbetslös i 3 år. Saker jag tyckte var kul tidigare känns inte så längre. Jag hade saker inom mig, passioner, men nu är gnistan borta. Jag känner att tidne går allt snabbare och nu har jag varit långtidsarbetslös länge igen. Åren bara tickar på, inget händer. Jag blir bara äldre, och i sämre skick hela tiden. Jag var inte tillräcklig ens när jag var i min prime, så mina chanser är ännu mindre nu.

Ja, att det är få som vill ha mig är ingen överdrift. Förra året skrev ingen kvinna. Året innan, bara en.