Vill inte ha en pojke

Jag hade två pojkar och kände förtvivlan när jag fick reda på att  att barn nummer tre också var en pojke. inte så att jag inte trodde jag skulle älska honom lika mycket som de äldre bröderna, men det var en stor besvikelse. Senare fick jag även döttrar och idag är de alla vuxna. Kärleken är lika oändligt stark för dem alla. Med facit i hand så har jag nu svårt att förstå min heta längtan efter just flickor. Faktum är att om jag skulle börja om idag hade jag nog hellre fått pojkar, Det är hursomhelst väldigt roligt att ha båda könen i syskonskaran. En pojke blir något nytt och spännande för dig. Det är värdefullt för barnen att lära känna det andra könet och leka tillsammans. Det är lika fantastiskt kul med pojkar som med flickor. Du kommer älska din lilla son lika mycket som du älskar dina döttrar, tro  mig! Söner är också bra att ha när de blir större! Mina hjälper glatt till med lite tyngre saker som snöskottning mm, fixar med bilarna, löser tekniska problem med datorer osv. Och så uppskattar de all mat jag lagar, de äter som hästar! Varje barn är en gåva, värd att älskas obehindrat för den individ den är, pojke såväl som flicka! Bra att du vet om könet redan nu så du hinner landa i det i före förlossningen och då kan ta emot din lille pojk med öppna armar!

Det låter hemskt det du skriver om ditt ex mamma. Jag kan verkligen relatera till att man starkt längtar efter det ena eller det andra könet, men har väldigt svårt att greppa att man inte älskar sitt barn ohämmat för att det blev "fel" kön. Om man är oförmögen att älska sitt eget barn för att man hellre fått det andra könet så bör man nog utreda sina issues innan man blir gravid, det är ju liksom 50/50 vad det blir och att växa upp med känslan att vara oälskad är  ju livslångt trauma. Liksom även skamkänslan att inte älska som man enligt normerna borde. Men du har nog rätt, alla är vi olika och det som är naturligt för den ena kan vara väldigt svårt för den andra.

Det kunde varit jag själv som skrev just detta. Jag längtade så efter en dotter och kände besvikelse över att vänta en son. Längtan var så stark, tänkte mig att man kan identifiera sig bättre med en dotter och att banden skulle vara starkare. Ack så fel jag hade. Idag är barnen vuxna och jag har både söner och döttrar. Det visade sig vara lika roligt och spännande med söner som med döttrar och med lika starka band, alla är speciella små individer och när barnet väl är på plats spelar könet liksom ingen roll. Väldigt roligt dock att ha bägge kön i sin barnaskara, det blir på något sätt en mer balanserad dynamik i familjen tror jag. Det är lite olika med söner vs döttrar och det är en gåva att få uppleva båda två. Precis som flick- och pojkmamma skriver är det väldigt bra att ha vuxna söner som kan rycka in och hjälpa till med lite tyngre och tekniska saker. Jag har inte skottat en snöflinga eller burit tunga matkassar på länge och krånglar datorn eller något behöver fixas hemma så är de snabbt framme. Bandet mellan mor och son kan vara mycket speciellt. Nu blev det en lovsång till söner, döttrar är förstås fantastiskt att ha! Oavsett, jag har också svårt att förstå min så heta längtan efter en dotter när det begav sig. Killar är definitivt mer okomplicerade att ha. Jag älskar dem alla ohämmat, var och en har sin egen personlighet och med facit i hand är könet av underordnad betydelse. Så kändes det inte när jag var gravid, men nu 100 procent. Se din lille son som ett helt nytt äventyr, han kommer leka med andra saker och och på ett annat sätt och förmodligen bli sönderälskad av sina storasystrar - och av dig!