Negativ idrottsledare dämpar glädjen i idrotten

Hade flera idrottslärare som var såna men det var ju för 50 år sedan. De var helt olämpliga i sitt yrke och fattade inte att deras viktigaste uppgift var att inspirera elever till att röra på sig och ha roligt, inte att skapa idrottsstjärnor.

Våra barn och barnbarn har inte haft såna dysfunktionella ledare i sina idrotter. Men så länge sonen trivs varken kan eller ska du göra något. Däremot kan du kolla av med andra föräldrar hur de och deras barn upplever honom. Det kan vara andra barn som har det jobbigt med hans sätt. Bäst vore att få bort honom men det är svårt att få tag i folk som vill ställa upp som ledare.

Man kan alltid ta upp det med tränare

Finns föräldrar som förstör glädjen med att röra på sig för barn också. Pressar barnen, kritiserar barnen när de inte presterat optimalt, som vrålar och slåss med andra föräldrar på matcher.

Tränare inom olika klubbar gör det på sin fritid och majoriteten ideellt. Vill man få till en förändring får man engagera sig, gå på mötena och kanske gå med i styrelsen. 

Där beskrev du klockrent vår tränare. Fast slåss gör han inte. Har sett gapiga föräldrar på cuper och sånt också. Kanske är det en stil som följer sporten.

Så är det verkligen. Tyvärr går stilen hem i klubben, på de 4-5 år vi varit med har han avancerat till en tung styrelsepost.

Men jag tänker att sonen är nöjd och jag backar. Alltså, att problemet ligger hos mig, inte hos sonen eller klubben. Det känns tråkigt att inte följa sonen längre men jag får nog bara ta det.

Våra barn har flera fritidsintresen och jag har både styrelseuppdrag och annat ansvar i andra klubbar där jag trivs med den ledarstil som klubben har. Man får välja var man lägger sitt engagemang helt enkelt.

Många som dras till idrotten, är idrottare är perfektionister. Det finns de perfektionister som är s.k negativa perfektionister, och den tränaren du beskriver låter som en sådan. D.v.s det är rädsla (ilska, aldrig nöjd) bakom. 

Både jag och min partner varit involverade i sportens värld, träning. Det blev tydligt att vi var olika. Olika inställning. Han var en negativ perfektionist och jag nästan en positiv perfektionist. Jag tror på glädjen som energi, som gör att man klarar mer, det gör inget om man trillar, upp igen...Fått bättre resultat från barn som är över förväntat enbart pga en attitydfråga. 

Jag blir själv påmind, lite ledsen, lite frustrerad när jag ser en negativ perfektionist i farten att "lära" ut till barn, de tar, precis som du uttrycker glädjen ifrån sporten, allt blir bara så strängt och tråkigt. Jag har sett barn som kommer med glädje in och sedan efter en stund av den negativa perfektionisten ser man hur glädjen byts ut mot osäkerhet, för mycket allvar, alltid, klankar ner på sig själva, eller börjar klanka ner på varandra...det blir en negativ spiral. 

De har gjort undersökningar på det här, fanns ett program där man studerade människor, och det var där jag fick det svart på vitt att jag haft rätt i min attityd. 

Jag tycker man borde belysa detta mer, särskilt i sportvärlden, då som du uttrycker mycket riktigt finns de som inte är medvetna om deras egna problem, attityd, utan tror de gör rätt i att uppfostra barnen i det. 

Jag visar allvar, när det är allvar, och då lyssnar alla, har jag märkt, men bara för det behöver man inte vara negativ, skarp. Man behöver inte vara en tävlingsmänniska på det sättet. 

Det är som du också beskriver att barnen droppar av en för en eller i grupp, man skyller då detta ofta på annat, och att barnet inte lever upp till förväntningarna, men konstigt är det då, att när jag har haft något så har det varit motsatt effekt, grupperna har växt, när jag sedan har lämnat (av olika skäl och några andra tagit över, har det om igen minskat, det är tråkigt. Jag vill inte banka mig på bröstet men vet tyvärr att det har förekommit mer negativitet, bossande, tävlingsinriktad attityd då. 

Överlag tycker jag att man ska lära ut KBT, man ska trycka mer tidigt på det här med självkänsla och självförtroende, hur man ska tänka, disciplinera hjärnan på annat sätt. Det är ett problem i sportvärlden över lag med de negativa perfektionisterna. Om du vill kan du ju ge feedback, men jag kan också den typen, de brukar bara slå det ifrån sig och bli arga på dig istället. Det andra är att man samlar ihop sig ett gäng och ser om andra har samma erfarenhet, tycker som du, och har ett möte med tränaren, tränarna. 

Min negativa perfektionist till partner gjorde så att jag tids nog aldrig kände mig bra nog, men han var mer krävande, tuff mot sig själv än han var mot mig. Han måste ha tyckt han var en ängel mot mig (om jag nu jämför hur han var mot sig själv), han sa också till och med att han fick "hålla tillbaka" mot mig. Sanningen var att bakom den här fasaden hade han mycket rädsla i sig  (jag har varit sjuk då och då under våra år ihop), och det kom 100% fram som att han var sträng mot mig (...som en dominant pappa...eller diktator...). Han fick lära om sig, men han behövde själv bli medveten om det, komma till insikt och vilja förändra på sitt sätt. 

Anonym (usch): Tack för ditt långa och tänkvärda svar. Ligger nog mycket i det du skriver. 

Jag tänker att eftersom klubben ställer sig bakom ledarstilen så får man som förälder gilla läget eller byta klubb. Så länge sonen är nöjd och trivs så kommer vi inte byta klubb.

Jag ser ju att tränaren även har bra kvalitéer. Lägger massor med tid och engagemang. Han är duktig i sporten, lägger upp bra och varierad träning och barnen har utvecklats massor under dessa år. Det är just det här negativa hackandet jag har svårt för.

Ja, det är en del barn som haft det jobbigt med hans sätt. Men de har bytt klubb. Jag tänker att så länge sonen trivs så får jag ta det som det är.

Tyvärr är det alltför vanligt att man stöter på en sådan tränare under uppväxten. På samma sätt finns det ofta 1-2 föräldrar i varje lag med liknande problematik. 

Det är barnen som blir lidande. 

Min allmänna betraktning är att svenskarnas hyperindividualiska mentalitet och rättighettänk anno 2024 gör det alltmer omöjligt att genomföra kollektiva aktiviteter som lagsport. Fattar inte hur någon frivilligt utsätter för denna uppgift att som ledare leda en grupp där det på något sätt krävs att individen skall underordna sig kollektivet och att inte allt som sägs kan vara packat in in maximal positivitet.

Så länge ditt barn trivs är det bra. Jag hade inte minskat mitt engagemang, sånt märker barnen och påverkas av. Det är sällan kul att följa med på barnens aktiviteter. Men man gör det för deras skull. 

Oj hade helt missat ditt inlägg, sorry! När det gick ut ett meddelande i föräldrachatten där det mer eller mindre stod att barnen skulle gå på alla träningar eller sluta så vet jag att ett par föräldrar tog kontakt med dåvarande styrelse. De fick då svar att nej men så är det inte alls, klubbens policy är att uppmuntra att yngre provar på flera olika sporter och så vidare.

Det visade sig också att det inte alls var alla tränare som stod bakom inlägget utan det var denna tränare som skrivit det själv men skrivit under med Tränarna. Ganska fräckt kan jag tycka? De andra två tränarna har slutat kan tilläggas.

Tillägg, barnen var vid det tillfället 8-9 år och en del barn hade två sporter där träningarna delvis krockade och där föräldrarna lät barnen gå på en träning per vecka i vardera sport. Det ogillades alltså att man gjorde så,

Min grabb lämnade en klubb nyligen för att tränarna tillät grovt osportsligt beteende inom laget. Man fick inte spela för att det var kul utan man skulle vara någon aggressiv variant av Zlatan.

Grabben tröttnade och vägrade gå tillbaka. Han har hittat en annan sport nu som han älskar. Problemet nu är att det finns en farfar som inte "godkänner" den sporten för att det inte är en lagsport. Vi föräldrar anser att det viktigaste är att sonen har hittat något han tycker om och att han rör på sig.

Måste bara fråga, men var det en fotbollsklubb? Vår klubb vill nog att man spelar sjysst, de gillar inte tacklingar och sånt, men det är verkligen elitdrillning från unga år. Inget om att spela för att det är kul utan man ska spela för att vinna. Andra sporter ogillas, och om man inte går på träningarna på lovet ogillas det också. Likaså om man tackar nej till en match på helgen (det är alltså match VARJE helg under säsongen). Man ska bara hålla på med sporten jämt. Inte syssla med andra fritidsintressen eller hälsa på släkt och vänner eller göra andra familjeutflykter. Fotbollen ska gå före allt annars är man en oengagerad spelare.

Vi har tre barn och jag känner inte igen något av detta i barnens andra sporter.

Jag tycker verkligen att det är kul med barnens sporter, även om alla tre barn har valt sporter jag själv inte har det minsta intresse i egentligen. Men att se hur de utvecklas är verkligen genuint roligt ändå.

Den här tränaren tar för mycket energi så här backar jag ändå. 

Det är nog vanligt, tråkigt nog

Jadå, det är fotboll. 
Vi hade match varannan helg i alla fall. Tränarna är hobby tränare och pappor till barnen på plan så de klarar inte av att bänka ungarna som beter sig illa. Framförallt inte om det är lagets "stjärnor". 

Sonen tappade suget helt. Han kämpade i ett år!! Vi pratade med tränarna mer än en gång. Vi var på träningarna. Men han orkade inte mer helt enkelt. 

Tack själv, jag har lite svårt för att förkorta som du kanske märkt, haha. 
Så har jag också tänkt så länge det går bra, att man märker inte barnet påverkas negativt så väger fördelarna framför nackdelarna. Ja, perfektionister brukar vara väldigt engagerade, steget före, noggranna m.m. De har positiva sidor också :)

Ja, jag håller med, jag är likadan. 
Det finns säkert sätt man kan träna barnen att stänga ute det. 
Sen tror jag generellt sätt vad jag har sett att det är tuffare mot pojkar än mot flickor (i en del sporter) när jag växte upp. Jag har fått se ett videoband på min partner när han var pojke sådan tuff grillning han (och andra pojkar) fick utstå, jag tror man har tänkt att det skulle skapa dem ett tuffare skal, men då tror jag också tyvärr att ribban höjs, så det som för mig låter för tufft, elakt, för krävande, är ingenting i jämförelse. De här tränarna är ju vuxna, från sin tid, och det kan vara både sättet, stilen och språket som egentligen ska tillhöra det förgångna. Idag tror jag vi noterar mer när det språket används än förr då det bara var att gilla läget. Sportvärlden kan nog tyvärr vara en värld där det inte utvecklats särskilt mycket på en del fronter. Finns förbättringspotential, om vi säger så ;)