Autism, att utreda sig. Vad finns det för konsekvenser?

Jag skulle säga att det är fler och mer kännbara konsekvenser av att INTE ha fått en diagnos. Det ställs högre krav på dig om du är som alla andra och du får inga fördelar eller hjälp när du möter svårigheter.  Utan diagnos står du själv med allt ansvar och alla skyldigheter som samhället har på dig och det krävs att du fungerar. 

Jag är snart 47 år och har varit gift,  fött tre barn,  haft helt vanliga jobb. Tagit körkort.  Jag är som dig  högpresterande och högfungerande. Men skillnaden är att jag har ett skyddsnät omkring mig . Jag får stöd och hjälp när jag möter svårigheter,  jag har förståelse på arbetsplatsen,  jag får anpassade arbetsuppgifter,  jag lever öppet med min diagnos och har självinsikt nog att förstå mina gränser och be om hjälp när jag möter saker jag inte förstår eller inte klarar av. För sånt dyker upp hela tiden.  

Numera är jag sjukpensionär på heltid då min diagnos också innebär att vissa saker blir värre ju äldre jag blir. Vilket läkaren bekräftar att så funkar det för oss med olika typer av autism-diagnoser.

Jag skulle säga att det är fler och mer kännbara konsekvenser av att INTE ha fått en diagnos. Det ställs högre krav på dig om du är som alla andra och du får inga fördelar eller hjälp när du möter svårigheter.  Utan diagnos står du själv med allt ansvar och alla skyldigheter som samhället har på dig och det krävs att du fungerar. 

Jag är snart 47 år och har varit gift,  fött tre barn,  haft helt vanliga jobb. Tagit körkort.  Jag är som dig  högpresterande och högfungerande. Men skillnaden är att jag har ett skyddsnät omkring mig . Jag får stöd och hjälp när jag möter svårigheter,  jag har förståelse på arbetsplatsen,  jag får anpassade arbetsuppgifter,  jag lever öppet med min diagnos och har självinsikt nog att förstå mina gränser och be om hjälp när jag möter saker jag inte förstår eller inte klarar av. För sånt dyker upp hela tiden.  

Numera är jag sjukpensionär på heltid då min diagnos också innebär att vissa saker blir värre ju äldre jag blir. Vilket läkaren bekräftar att så funkar det för oss med olika typer av autism-diagnoser.

Ja, en diagnos kan ställa till det för dig i dom avseenden men samtidigt vad du håller på med är inte hållbart. Jag skulle inte direkt sätta en ASD-diagnos på noll info men en bred utredning är självklart om du någonsin tänkt vara fosterförälder/adoptera.

En nackdel är att man förr eller senare ?blir? sin diagnos, det vill säga, man ser fler och fler tecken hos sig själv som bekräftar diagnosen. I slutändan blir det en grund för att hävda att man inte kan göra saker, eller måste göra saker, på grund av diagnosen. 

Det beteendet finns hos alla människor mer eller mindre och oavsett om man har diagnos , fysiska problem eller är fullt frisk och bara vill slippa undan ansvar/konsekvenser och vill ha nåt att skylla på...  hur många går inte runt och skyller på dåliga ryggar, skadade knän, sin migrän eller sin släng av ADHD fast dom aldrig haft diagnos liksom... typ dagligen hör man sånt 

Ja för man kan aldrig vara realistisk och inse att vissa saker inte funkar och att vara medveten om sina svårigheter är tydligen alltid dåligt. Herregud vad tröttsamt det är att någon alltid ska kommenterar det där. Många av diagnoserna som utreds i en bredare utredning påverkar rejält. Sorry.

Nackdelen ligger ju inte i att du fått en diagnos på papper, utan hur den diagnosen tar sig uttryck i ditt vardagliga liv.

Att till exempel må så dåligt av en separation att man behöver psykiatrisk hjälp kan ju ligga dig i fatet för att bli tex fosterförälder eller adoptera. Främst för att det skulle kunna påverka barnet negativt att du inte är stabil och välfungerande. Och ett fosterbarn eller adoptivbarn är redan utsatt och skört, och har extra stort behov av stabila vuxna. Och om det, att du inte klarar separationer beror på något i din grundläggande person, som vid autism, så finns det ju risk att det är bestående och kommer att drabba dig varje gång, så är det kanske inte lämpligt att du tar på dig ett så stort ansvar som foster- eller adoptivbarn. Autism i sig innebär inte att du är olämplig, men hur du klarar av att hantera livet, beroende på din autism, kan vara det.

I övrigt är det nog en fördel att få lära känna sig själv, se sina olika sidor, kanske få mer hjälp och stöd att hantera livet.  

www.gp.se/nyheter/sverige/blev-av-med-jobbet-som-lokforare-efter-diagnos.968ef008-8b73-4730-880f-96ee9a04dece

En negativ grej som kan hända är att man kan bli diskriminerad. Förr kunde man t ex inte bli polis. Dem har tack och lov ändrat det nu. Det finns forskning på om man har en psykiatrisk diagnos, kan man få sämre vård om man har en somatisk sjukdom. 

Och den sämre vården handlar inte om diskriminering som många vill få det till utan att folk med diagnos kan ha svårare att uttrycka sig o h sina besvär och behov. Diagnosen i sig innebär ju ofta en mängd svårigheter som tex ångest och att berätta för en okänd doktor är ofta väldigt svårt. Det blir ofta missförstånd.   Och ja ibland kan läkarna missa symptom på somatiska sjukdomar då ångestproblematiken kan ligga i vägen på olika sätt. Ont i magen är typiskt för ångest men kan lika gärna vara magkatarr eller virus... 

Sen är det ju så - problematiken i grunden finns ju där oavsett om man fått diagnos eller inte.  Man är ju inte automatiskt frisk utan några som helst problem för att man skippar en utredning och diagnos. 

Tänk så många som valsar runt i sjukvården i decennier med diffusa besvär och aldrig blir friska eller tagna på allvar  som egentligen i grunden har en neuropsykiatrisk diagnos och skulle behöva utredas istället . 

Fast, ett yrke kan väl inte vara en rättighet, utan att man faktiskt är lämpad och klarar av arbetet? Nu vet jag inte om just autism är en nackdel inom polisen, men om det skulle vara det så är det väl bättre att hindra dem med autism från att bli poliser, än att ha en massa illa-fungerande poliser?