• Anonym (Sorg)

    Ärr från uppväxten

    Jag växte upp med en vad jag förstått i efterhand troligen personlighetsstörd mor. Inga syskon och ingen pappa eller något annat direkt nätverk omkring oss, i en mindre by på landsbygden. 


    Hela min uppväxt har jag fått höra från min mamma hur dålig och betydelselös jag är. Att hon aldrig riktigt tyckt om mig och att det är osannolikt att någon annan skulle tycka om mig. Ibland har hon varit väldigt specifik med sin kritik om mina tillkortakommanden, andra gånger mer generell. När jag blev lite äldre och hittade andra unga att umgås med kunde min mamma håna mig för att jag var så naiv och inte såg att de bara ville umgås för att ha någon att prata illa om när jag inte var närvarande. När jag var runt 20 mötte jag och mamma en människa som hon umgicks med när jag var bebis, som sa att "då blir det väl snart egna små kottar för dig!" när hon reflekterade över hur tiden gått, varpå min mamma utbrast att något sånt var jag då rakt inte lämpad för och blotta tanken på att jag själv skulle kunna bli mamma en vacker dag var för henne bisarr. 
    Nu är jag 30 och har väldigt begränsad kontakt med min mamma, men ärren fortsätter att hämma mig. Jag har läst på, gått hos psykolog, till och med läst psykologi på högskola, gjort vad jag kunnat och kommit långt i min personliga utveckling. Ändå faller jag så oerhört lätt in i att kritisera och tvivla på mig själv, framförallt i relationer. 
    Nu har jag till exempel en pojkvän sedan ett år tillbaka, han är en fin man men han kan inte säga att han älskar mig och vill inte heller inleda några diskussioner om att bilda familj tillsammans med mig. En normalt funtad människa hade kanske kunnat ha is i magen och inte ha så bråttom. Men jag börjar leta fel hos mig själv och hör min mammas ord som ett eko i bakhuvudet. Självklart skulle ingen vilja bilda familj med mig, sånt är jag olämplig för... Och varför skulle någon älska mig? När inte ens min mamma kunde medge att jag går att tycka om. Jag borde vara tacksam för att jag inte behöver vara helt ensam och nöja mig så. Vara glad så länge det varar innan någon kommer på vilken vidrig liten varelse jag är. 
    Jag känner att jag inte kommer vidare i detta trots hjälp. Har någon haft liknande erfarenheter men lyckats ta sig vidare och läka, bli normalfungerande människor?
  • Svar på tråden Ärr från uppväxten
  • Zaro

    Så ledsen för din skull, klart det sätter spår. Din mamma låter inte riktigt frisk, nej. Jag har haft det på ett liknande sätt och med fysisk misshandel också. Har inte kontakt med min mamma idag (pappa är död) och även om det är en sorg mår jag bättre av det. Kbt har hjälpt mig jättebra, meditation också, och att röra på mig gör att jag mår psykiskt bättre också. I övrigt har jag en fin familj, fina vänner och ett bra jobb. Men kanske att man alltid har kvar spår av det där som var. Det får vara så.

  • Anonym (Dagdrömmar)

    Hej!

    Nu har inte jag vuxit upp i en totalt kärlekslös familj men känner igen det där med att behöva ta emot kritik.
    Min mamma, som jag kan se såhär i efterhand, var en väldigt noggrann person som var bra på väldigt mycket och hade nog lite för höga krav och förväntningar på oss barn. Det kändes ofta i barndomen som att vi kunde göra saker och ting bättre, som på hennes sätt.
    En dag sade jag ifrån, att vill du ha det på ditt sätt så VARSÅGOD.
    Familjen som var närvarande började att jubla och klappa händerna och sade att det inte var en dag försent att någon sade ifrån!
    Mamma stod bara helt häpen under lång tystnad och frågade varför ingen sagt till innan?!! 


    Det bröt isen och vi kunde lägga det bakom oss.
    Nu har du en helt annan bakgrund och jag kan bara beklaga att du inte har blivit sedd med mer empati och respekt från din mamma.
    Det enda du kan göra är att du jobbar på din självrespekt och är ärlig med dina känslor och sätter ord på dem så att omgivningen vet var du står.
    Du behöver berätta för din kille att du med din otrygga bakgrund i din barndom behöver veta MER var ni står som par för att du ska känna dig tillräckligt trygg och vara ditt bästa jag.
    Om han älskar dig tillräckligt mycket så borde han vara dig tillmötesgående och kunna säga något om framtiden.

    Ett år är kanske inte lång tid men under den tiden får man ändå en hint om vart man är på väg.
    Bor ni ihop?
    Hur gamla är ni?
    Klart du ÄR VÄRD det allra bästa!! 


    Se aldrig ner på dig själv, det din mamma har präntat in i dig är så osunt och fel.
    Att ha blivit så sviken av sin mamma sätter spår och tar många år att ta sig igenom och med rätt personer i ditt liv kommer din självkänsla och självkärlek att växla ❤️❤️❤️❤️❤️

  • Anonym (Gripen)
    Anonym (Sorg) skrev 2024-03-26 13:41:01 följande:
    Ärr från uppväxten

    Jag växte upp med en vad jag förstått i efterhand troligen personlighetsstörd mor. Inga syskon och ingen pappa eller något annat direkt nätverk omkring oss, i en mindre by på landsbygden. 


    Hela min uppväxt har jag fått höra från min mamma hur dålig och betydelselös jag är. Att hon aldrig riktigt tyckt om mig och att det är osannolikt att någon annan skulle tycka om mig. Ibland har hon varit väldigt specifik med sin kritik om mina tillkortakommanden, andra gånger mer generell. När jag blev lite äldre och hittade andra unga att umgås med kunde min mamma håna mig för att jag var så naiv och inte såg att de bara ville umgås för att ha någon att prata illa om när jag inte var närvarande. När jag var runt 20 mötte jag och mamma en människa som hon umgicks med när jag var bebis, som sa att "då blir det väl snart egna små kottar för dig!" när hon reflekterade över hur tiden gått, varpå min mamma utbrast att något sånt var jag då rakt inte lämpad för och blotta tanken på att jag själv skulle kunna bli mamma en vacker dag var för henne bisarr. 
    Nu är jag 30 och har väldigt begränsad kontakt med min mamma, men ärren fortsätter att hämma mig. Jag har läst på, gått hos psykolog, till och med läst psykologi på högskola, gjort vad jag kunnat och kommit långt i min personliga utveckling. Ändå faller jag så oerhört lätt in i att kritisera och tvivla på mig själv, framförallt i relationer. 
    Nu har jag till exempel en pojkvän sedan ett år tillbaka, han är en fin man men han kan inte säga att han älskar mig och vill inte heller inleda några diskussioner om att bilda familj tillsammans med mig. En normalt funtad människa hade kanske kunnat ha is i magen och inte ha så bråttom. Men jag börjar leta fel hos mig själv och hör min mammas ord som ett eko i bakhuvudet. Självklart skulle ingen vilja bilda familj med mig, sånt är jag olämplig för... Och varför skulle någon älska mig? När inte ens min mamma kunde medge att jag går att tycka om. Jag borde vara tacksam för att jag inte behöver vara helt ensam och nöja mig så. Vara glad så länge det varar innan någon kommer på vilken vidrig liten varelse jag är. 
    Jag känner att jag inte kommer vidare i detta trots hjälp. Har någon haft liknande erfarenheter men lyckats ta sig vidare och läka, bli normalfungerande människor?
    Du gör allt rätt att reflektera över hur du är inlärd att resonera och vad som är sk 'riktiga' känslor. Vad gäller din kille så hade du också kunnat reagera med att 'då vill jag inte ha honom heller' Det är en orationell skyddsmekanism också. Det gynnar dig om du identifierar saker som är mer sårbara för dig (än gemene man) (och kan bero på din uppväxt) och försöka tänka sakligt på dessa känslor. Kan också vara bra att försöka identifiera skyddsmekanismerna för att hantera dessa sakligt.

    Jag tror absolut att du kan komma vidare med rätt sorts hjälp. Förhoppningsvis via någon som kan sätta ord på vad som är skyddsmekanismer och situationer där du är extra sårbar. Kanske en beteendevetare.
Svar på tråden Ärr från uppväxten