Ärr från uppväxten
Anonym (Sorg) skrev 2024-03-26 13:41:01 följande:
Ärr från uppväxten
Jag växte upp med en vad jag förstått i efterhand troligen personlighetsstörd mor. Inga syskon och ingen pappa eller något annat direkt nätverk omkring oss, i en mindre by på landsbygden.
Hela min uppväxt har jag fått höra från min mamma hur dålig och betydelselös jag är. Att hon aldrig riktigt tyckt om mig och att det är osannolikt att någon annan skulle tycka om mig. Ibland har hon varit väldigt specifik med sin kritik om mina tillkortakommanden, andra gånger mer generell. När jag blev lite äldre och hittade andra unga att umgås med kunde min mamma håna mig för att jag var så naiv och inte såg att de bara ville umgås för att ha någon att prata illa om när jag inte var närvarande. När jag var runt 20 mötte jag och mamma en människa som hon umgicks med när jag var bebis, som sa att "då blir det väl snart egna små kottar för dig!" när hon reflekterade över hur tiden gått, varpå min mamma utbrast att något sånt var jag då rakt inte lämpad för och blotta tanken på att jag själv skulle kunna bli mamma en vacker dag var för henne bisarr.
Nu är jag 30 och har väldigt begränsad kontakt med min mamma, men ärren fortsätter att hämma mig. Jag har läst på, gått hos psykolog, till och med läst psykologi på högskola, gjort vad jag kunnat och kommit långt i min personliga utveckling. Ändå faller jag så oerhört lätt in i att kritisera och tvivla på mig själv, framförallt i relationer.
Nu har jag till exempel en pojkvän sedan ett år tillbaka, han är en fin man men han kan inte säga att han älskar mig och vill inte heller inleda några diskussioner om att bilda familj tillsammans med mig. En normalt funtad människa hade kanske kunnat ha is i magen och inte ha så bråttom. Men jag börjar leta fel hos mig själv och hör min mammas ord som ett eko i bakhuvudet. Självklart skulle ingen vilja bilda familj med mig, sånt är jag olämplig för... Och varför skulle någon älska mig? När inte ens min mamma kunde medge att jag går att tycka om. Jag borde vara tacksam för att jag inte behöver vara helt ensam och nöja mig så. Vara glad så länge det varar innan någon kommer på vilken vidrig liten varelse jag är.
Jag känner att jag inte kommer vidare i detta trots hjälp. Har någon haft liknande erfarenheter men lyckats ta sig vidare och läka, bli normalfungerande människor?
Jag tror absolut att du kan komma vidare med rätt sorts hjälp. Förhoppningsvis via någon som kan sätta ord på vad som är skyddsmekanismer och situationer där du är extra sårbar. Kanske en beteendevetare.