Någon som känner igen sig?

Jag är över 50 och har aldrig haft ett förhållande. Biologiska klockan tickar inte här, för mig har det tåget gått. Jag kan känna en lätt stress dock, för jag vill ligga mer. Medan kroppen funkar och jag inte har blivit för gammal Bara legat med en och det är evigheter sen. Jag vill inte bara ligga, men det är det som känns mest stressande. Längtar nästan mer efter en go kvinna att prata med och kramas med. Jag hanterar mycket av det genom att skriva här, grubbla och älta.

Antingen nöjer sig folk med någon de egentligen inte vill ha på riktigt, tar typ första bästa för att slippa vara singlar alltså, eller så har de krav som är så låga att man knappt kan snubbla över dem. För ja, de flesta runtomkring har partners men vilka partners är det? När jag frågar mig själv om jag, hypotetiskt då, skulle kunna tänka mig att vara tillsammans med eller ens dejta någon av deras partners så är svaret alltid nej. Känner inte en enda person vars partner hade intresserat mig.

Folk har enormt mycket problem i sina relationer också, möjligtvis är det delvis en konsekvens av de icke existerande/låga kraven. Det är bara att se hur stor andel förhållanden som tar slut, hur stor andel äktenskap som slutar i skilsmässa, hur många som av olika anledningar är olyckliga i sina relationer, hur många relationer som innehåller otrohet. Partners som inte gör ett skit hemma, partners som aldrig vill hitta på något, folk som inte kan prata med varandra, relationer där inget samliv att tala om finns, konstanta bråk, fysisk och psykisk misshandel, folk som gråter över att partnern inte ens sagt grattis på födelsedagen osv. Andelen som faktiskt är i lyckliga, hälsosamma relationer med någon de verkligen älskar och som älskar dem lika mycket tillbaka känns liten.

Det är förvisso sant. En anledning till att man är singel är ju också för att man inte riktigt hittat rätt person ännu. Men längtan jag beskriver är riktad till just en relation som jag känner starkt för där det är besvarat. Att bara hitta en partner är som du säger ganska enkelt, svårt att hitta en bra partner. Det är mest längtan efter att hitta den rätta som jag har.

Men som du resonerar är jag helt med på, hellre vara ensam än med fel person. Har själv stött på en del personer som varit i ett förhållande som flörtat med folk utanför förhållandet och tagit initiativ. Och håller med om att det alternativet är betydligt sämre än att vara ensam. 

Svårt att tackla ångesten man har ibland bara över att inte ha hittat den rätta ännu?

Det är tvärtom för mig, men jag vet inte. Det kanske beror på att jag varit i förhållanden tidigare. Och genom det lärde känna mig själv bättre och vad jag behöver. Och att jag faktiskt fungerade bättre på egen hand.Men det kan säkert bottna i min bakgrund, och att jag nog aldrig riktigt känt mig trygg eller bekväm med någon. Man nöjer sig ju inte, med någon man inte är lycklig med. Eller stannar i en sådan relation. 

Nu är jag närmare 40 än 30. Och känner mig väldigt nöjd. Jag accepterade det nog långt innan. Jag är nog rätt usel på det där med känslor och att känna starkt för någon. Jag "trillar" aldrig riktigt dit. Jag tror man dessutom blir mer cynisk och skärpt ju äldre man blir. Att bli kär, är ju lite av ett lyckorus. Och det är inte mycket logiskt som sker, då man drivs med av själva känslan.

Men som du skriver TS, det är svårt. En relation kräver konstant arbete. Och att båda är villiga att arbeta samtidigt och med varandra. Och sedan att båda faktiskt vill lösa eventuella problem som uppstår. Och även känna lika starkt för varandra. Det är det nog inte många som gör, efter ett par år nej. Har dom barn. Är sannolikheten stor, att de endaste håller ihop för barnens skull.  Annars väldigt mycket skilsmässor och varannan vecka föräldrar i samhället idag. Tycker inte det verkar speciellt lockande personligen.

Flera har skrivit här att såna som jag får faktiskt nöja oss, ta det vi får. Vi måste sänka kraven, vilka tror vi att vi är egentligen? Att vi kan få vem som helst? Eller så får vi ställa oss in på att leva resten av livet ensamma.

Det är just det vi inte vill, få vem som helst.

Jag tycker inte alls det är konstigt att det känns viktigt för dig TS att hitta en partner. Tänker att majoriteten vill leva med någon annan, bilda familj, känna kärlek, trygghet och gemenskap. Ha någon att drömma och planera med. Om dessutom andra runtomkring hittar partners och bildar familj blir det ju en ännu större längtan.

Sen är det så klart viktigt att hitta rätt. Men kanske får man tänka om lite kring de krav man har om man har svårt att hitta någon man tycker passar. Såklart inte rucka på det man tycker är viktigast. Kanske dyker rätt person plötsligt upp. Men man kanske också måste söka mer aktivt, vara mer öppen (även för de som egentligen inte tickar i alla boxar). En relation handlar ju mycket om att prioritera gemensamt och kompromissa. Man är olika och man måste kunna möta varandra i olika frågor. Tycker man genuint om varandra så vill man ju den andre väl!

Visst är det ett jobb med en relation och några känner att det är bättre att vara ensam. Men jag tycker själv en relation ger otroligt mycket mer än vad det är arbete!

Ja, en del har långa kravlistor. Själv så bryr jag mig inte så mycket om status och vad hon jobbar med. Jag vill mest få en känsla av henne, att jag tänder på henne, tycker om henne och tycker det är roligt att få umgås med henne. Kanske för höga krav. Det tycker inte jag.