Är det vanligt att man väljer partner som är "good enough"?

Men hur menar du nu att två mindre attraktiva personer inte skulle kunna ha passion för varandra? Allt hänger ju inte bara på utseendet man tänder ju också på det som är inombords. Och oftast tror jag nog man håller sig lite till sin egna liga, både när det gäller utseende och vilken klass man tillhör/tillhört. Visst kan säkert funka ändå men oftast känner man nog att man vill ha nån som har lite lika erfarenhet som en själv.
Minns när jag nätdejtande en kortare sväng så var det en sån här riktig snygging som började skriva till mig och jag sa liksom att du är över mig liga😅 Men han skrev att jag såg bra ut kul kul hursomhelst visar sig att han har 1 miljon i årslön (själv jobbade jag på hemtjänsten😂) men vi flörtade på där lite tills han ber mig skriva nånting om mig själv som jag tror skulle imponera på honom. (Nåt sånt) Men ärligt va??? Tydligen så rik och snygg men sååå självupptagen. Nej tack hellre en karl med lite ödmjukhet och glimten i ögat. Och han behöver inte se ut sådär och ha den ekonomin för att jag ska finna honom intressant. Man vill ju ha nåt gemensamt men den man blir kär i.

KattGustav jag kan inte citera dig,

så den nya tjejen blev du inte alls kär i? Du tänker att det kan funka ändå? Hur länge var du singel?

Jo absolut, men tror ändå många är mer dragna till de som är mer attraktiva eller mer framgångsrika men inser var de som sagt ligger på marknaden. 

Finns ju mycket som anses attraktivt. Någon som tar hand om sin kropp, har en bra utbildning och bra ekonomi, är allmänbildad, har sunda värderingar, ser bra ut osv osv. Men för att landa den typ av person behöver man ju ofta vara en sådan själv. 
Tror väldigt många, speciellt kvinnor då det är brist på dessa väldigt attraktiva män(inte bara gällande utseende) får nöja sig med en man som är lite mindre attraktiv än henne. 
Sen finns det självklart annat som också väger högt, personlighet tex men det är ju inte det första man ser. Finns en anledning till varför många kvinnor lämnar sina män när barnen blivit lite större och söker en bättre kandidat. 

Det klart att man kan nöja sig med någon man tycker om och trivs med, utan att vara kär, men jag skulle inte göra det. 

Ok om båda är överens om det upplägget. Men någon skrev tidigare att man i så fall inte säger sanningen till sin partner eller andra. Man låtsas vara kär och att partnern är den bästa på jorden, även om man inte känner så.

Man spelar alltså teater i år efter år? Jag skulle inte klara av det. Det betyder inte att det måste vara jättepassionerat. Det är det sällan hela livet, men man kan älska varandra på olika sätt.

Himlastormande passion är sällan en stabil grund för ett långvarigt förhållande samt familjebildning. Man får ha realistiska förväntningar och fundera över vad som är viktigt i längden. Men det är inte detsamma som att avstå kärlek och attraktion helt.

Många vill ju skaffa barn innan det blir för sent. En familj är viktig för de flesta.

Vad ska man göra då, om förälskelserna aldrig klaffar? Om ungdomen går bort i en lång rad obesvarade svärmerier? Om man blir jätteblyg och generad och inte kan uppföra sig normalt inför dom som man blir förälskad i? Om man bara kan bli förälskad i män som är långt över en själv på attraktivitetsskalan? Detta är ju något man inte styr med viljan. Då måste man till slut nöja sig, om man inte ska bli ensam och barnlös hela livet.

Min moster resonerade så som ung, att hon inte ville sälja ut sig för något annat än "riktig kärlek". Hon var vacker som ung och fick många erbjudanden, men sedan slutade hon en dag att idrotta, och då förändrades hennes utseende bara på några månader. Hon blev plufsig och tjock och klumpig, och erbjudandena från män upphörde. Hon sa till mig att jag inte skulle göra samma misstag. Att inte jaga efter skatten vid regnbågens fot, utan slå till när någon bra och snäll och trevlig man ville ha mig. "Man kan alltid skilja sig också", sa hon, "att aldrig vara gift eller få barn är värre".

Som man tror jag att det är ungefär samma när man träffar någon. Men när det kommer till att behålla någon som man inte är helt nöjd med så är män mer toleranta än kvinnor.

Det är inte männen i första hand som bryter upp förhållanden. Män kör mer på good enough än kvinnor i längden tror jag.

Om du aldrig träffade honom IRL, så misstänker jag att han var en romansbedragare.

Ja, det är nog ganska vanligt att kvinnor nöjer sig med halvdana män när pressen blir som starkast att slå sig till ro och skaffa barn.

Särskilt med tanke på hur många det är som också skiljer sig efter ett tag när de insett att det visst inte var en så god idé att ?nöja? sig med någon som inte gör en lycklig.

Ja, fast då har de i alla fall barnen, och dessa är viktigast livet ut. Hade kvinnorna väntat fem år till på Drömprinsen som aldrig kom ändå, hade de troligen blivit barnlösa och bittra i stället. Eller i panik fått nöja sig med en ännu sämre man, när de var 39.