Tips hur man hanterar gubbsjuk man

Jaadu? vad gör man åt nån som är gubbsjuk..? Min erfarenhet är att det sitter i bakhuvudet på dom och går inte ur.. jag har själv råkat ut för några såna. Hur man än förklarar att beteendet är sjukt så fattar dom inte. Dom kanske t.o.m. håller med men efter 5 min så är det glömt och dom fortsätter. Jag vet hur sårande det är. Jag har nog inget bra tips utan vill bara tala om att jag vet hur det är. Har själv stångat mig blodig i vissa situationer. De sjuka är att dom kommer med så kopiöst sjuka förklaringar till sitt gloende. Tex glor på en ung tjej som kommer med en hund, jag frågar men va fan glor du på, ( han vände sig om i bilen och tom stannade) han säger då, jag ville bara se vad det var för ras på hunden. Han är den mest ointresserade av hundar i Sverige. Och så fortsätter det, jaa, va säger man? Så jävla trött på att dom är så. Vad är det för fel liksom? Verkar som att det är en gen som inte går att programmera om 

Låter som att du inte längre blir särskilt glad av din man. Istället för att riskera livet genom att lägga dig under kniven skulle jag satsa på ett liv i frihet, med resor, vänner och egna intressen, och lämna gubben att drägla efter tjejer han aldrig kommer kunna få....

Det beror inte på dig.
Sluta leta fel hos dig själv. Du ska inte operera dig för att duga åt en gubbsjuk man.
Om plastikkirurgen så förvandlade dig till Askungen så skulle inte din mans beteende förändras.
Förändringar i ditt utseende kommer inte göra dig lycklig. Det är inte ditt utseende som är problemet.

Problemet är din man och det är dit strålkastaren ska riktas.

Njae om han är gubbsjuk så tycker jag allt att du är gumsjuk fast det ger sig uttryck på ett annat sätt. 

Jag får vibbrarna att något haltar i denna märkliga berättelse,  men men, skilj er, ni är inte bra för varandra kan jag känna. Er relation haltar allt för mycket för att det ska lösa sig.  

Det har ingen betydelse att du gör om dig. Du kan inte operera dig till ungdom igen. 😞

Det som gubbsjuka går i gång på är fertilitet och ungdom. Efter kvinnor närmar sig klimakteriet blir de mer och mer ointressanta för män. Det är som att de kan sniffa till sig fertilitet hos kvinnor, för många vittnar om hur osynliga de blir efter 45-50 års ålder för män. 

Hoppas det inte eskalerar, för såna medelålderskriser kan sluta med att de gör drastiska saker och skiljer sig. Skaffar älskarinnor etc. Detta gäller särskilt efter 50-års ålder. Men jag förstår fullständigt att du är less på läget redan som det är nu.

Gör dig fin för din egen självkänsla, och om andra ger dig blickar är det fortfarande inte för sent att börja dejta en ny . Om du inte redan gjort det så sätt ner foten ordentligt och tala om att det sårar och att du är less. Förmedla för honom att om att du funderar på skilsmässa i värsta fall Låt honom inte förstöra ditt självförtroende, det är han inte värd. Du kanske borde gå ut med vänner och bli lite uppvaktad av andra män. 

Ofattbart att han kan bete sig så illa, särskilt som du är sjuk. Jag hoppas du tänker på dig själv och ditt eget bästa nu, oavsett om det innebär att behöva skiljas.

 

Först vill jag ge dig en kram! Du kämpar med en svår sjukdom och du vet inte hur länge du har kvar. Det du behöver är att leva ditt liv och må bra så länge du kan. 
Jag tycker det låter väldigt sorgligt att du vill lägga tid och dessutom stressa din kropp genom att göra plastikkirurgi för att må bättre inför din man. Din kropp behöver all styrka den kan få just nu. Jag hade aldrig lagt mig under kniven i ditt läge. Inte annars heller för övrigt. 
Finns det inte bättre saker att lägga dina pengar på? Någonstans du vill resa? Uppleva? Kanske tillsammans med din dotter? Leva! 
Din man kommer inte att ändras. Du kan göra allt möjligt för att förändra ditt utseende men dina känslor inför er relation kommer inte att förändras. Hans känslor för yngre kommer inte att förändras. 
Ditt liv handlar inte om att det ska funka med honom eller att han ska ge dig beröm. Ditt liv handlar om dig. Vad drömmer du om? Vad ger dig glädje? 

Lite kött på benen i historien.

Jag har stått ut med min mans skeva kompass, kontrollerande beteenden och udda nycker 30 år. Han ha bla

-förvägrat mig en manlig gynekolog

-förvägrat mig att amma mitt prematura barn på sjukhuset (för ingen annan än han har rätt att få se mina bröst)

Han har aldrig hjälpt till med hushållet trots att jag genomgått flera operationer och graviditeter.

En gång när jag fick ryggskott och inte kunde ta upp vår bebis ut sängen så var jag tvungen att ringa honom till jobbet o be honom komma hem. 

Stoor suck i telefonen.

Nyligen kom jag hem efter att ha ramlat och slagit mig gul och blå och hade bandage över både armar och ben. 

Inte en enda kommentar, han bara tittade lite och sen bärjade han klaga på nån räkning som inte betalats i tid

Vår terapeut säger att han lider av empatibrist o måste jobba på det (hur nu det ska gå till.)

Han har skitit i vårt förhållande i så många år och till slut satte jag honom ner o sa att vi tar ett år i taget för du tar inget eget ansvar i vårt förhållande.

Jag gjorde så i tre år sen sa jag att nu får han fanimej skärpa sig annars lämnar jag.

Istf att fatta allvaret så reggade han sig direkt på två dejtingsidor.

Jag är alltså gift med ett stort barn.

Detta med dejtingsidorna skulle han aldrig erkänt om jag inte upptäckt det själv för han ljuger om allt som är obekvämt.

Han har även gömt något i sitt kassaskåp. Han tog med sig nyckeln till skåpet när han var på resa. Tyckte det var underligt eftersom jag skulle vara hemma hela den tiden. Sen tog han även med sig nyckeln till affären en gång. Då blev jag mkt misstänksam så på natten så kikade jag och där låg fem minneskort till en digitalkamera. (Han har lite nakenbilder på mig men blev förvånad över hur många kort där låg)

Jag borde tagit foto på asken med korten där och då och ångrar det än idag.

När jag konfronterade honom blev han helt vansinnig. Galen.

Sen gick han runt med nyckeln till skåpet i fickan i två dagar, samt lade jeansen med nyckeln i precis vid sin kudde.

 

Nästa kväll bad jag honom tömma fickorna men han vägrade o sa att jag ?tappat det?

Efter många diskussioner gick han med på att jag skulle få se på bilderna (som enl honom BARA var på mig, och som jag gett tillåtelse att han ska få ha)

Då kommer han plötsligt in i köket med asken i handen o säger ok titta här, men du kommer nog säkert säga att det saknas nåt?.

O mycket riktigt, där ligger bara 4 kort.

Jag var inte med när han öppnade skåpet så antagligen tog han bort det kort han inte ville jag skulle se.

O där är vi nu. Han bedyrar att det bara var 4 kort från början. Jag som har fotografiskt minne vet vad jag såg. Gissar på att det var ngt moraliskt förkastligt på kortet men jag lär aldrig få veta.

Ngn skrev att jag är gumsjuk. 

Nej. Jag vill nog bara komma ut bland folk för jag får ångest av att gå hemma ensam. Jag har älskat min man på det bästa sätt jag kan och har aldrig sökt någon annat aktivt, såsom han gjort.

Han har fått mig att känna mig så otroligt ful och oönskad och bortvald.

Till råga på allt säger han att jag ?borde jobba på mitt dåliga självförtroende? när det är han som sänker mitt självförtroende med sina tråkiga kommentarer och själviska samt gubbsjuka beteende.

Han skyller allt på mig. En gång skulle han flytta en stereo o gjorde det på ett fumligt vis så han tappade den i golvet. Jag var ca två meter ifrån honom. Då skriker han till mig ?men vafaan gör du!?

Då gick jag.

En annan gång när han ville ha fler barn när jag precis börjat jobba efter 6 års studier så sa han under ett restaurangbesök (när våra två pojkar var med) att ?om du inte vill ha fler barn med mig så får jag hitta någon annan att skaffa barn med?.)

Då gick jag också.

Han påstår nu att han aldrig sagt så, så jag frågade en av sönerna (som nu är 28) och han mindes mycket väl vad hans pappa sagt.

Min man förfinar alltid sanningen om den är för obekväm.

Asså fatta att jag är less.

När jag sa vi tar ett år i taget så gnällde han över mig till en känd relationsbloggerska. Men han berättade ju aldrig VARFÖR jag ville ta ett år i taget. Sen passade han på att visa bilder på vår fina terrass som jag ordnat så fint, för att fiska komplimanger. Hon tyckte det såg jättefint ut. Då skriver han att ?äh, det är väl inget speciellt?

Den terrassen har han inte gjort ett piss med, det är jag. Så sitter han o pratar ner om oss o vår terrass o mig på Twitter med henne liksom. Så sårande.

Sen har han betygsatt mig med en 8:a. Detta gjorde han för länge sen. Jag tycker inte man säger så till sin tjej. Då sa han att jag borde vara glad. 

Han är lite asd ibland.

Och nej jag är absolut inte gumsjuk. Men jag är så trött på att bli behandlad som skit.

Men jag kan inte lämna. Vi har bott utomlands i 25 år och jag har cancer. Jag har inget jobb  kan inte ta ett jobb nu pga yngsta barnets sjukdom samt alla övriga läkartider och tester osv.

Flytta hem är inget alternativ. Har inget stöd från någon i Sverige förutom min syster, men hennes man har också cancer och precis haft en stor operation. Min pappa är psykiskt sjuk och får elbehandling och min mamma säger bara att jag får skylla mig själv att jag flyttade utomlands. Hon vet såklart inte allt detta jag skriver nu men hon vet jag har cancer. Hon har alltid varit avundsjuk att vi flyttat. Pappa är sur och särbehandlar mig som straff för att jag flyttade, tex är jag den enda av hans barn som inte fick ngn 50-årspresent på 100 000 som mina två övriga syskon. Istället fick jag ett sms som var halvfärdigt när han skrev det. Känns kul att vara så omtyckt. Verkligen.

Jag är så ledsen och det tar enorm energi att finnas för mina barn. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Jag tycker ni och du behöver terapi. Du har en dödlig sjukdom, så att lägga sig under kniven i det här läget är totalt onödigt för att tala klarspråk. Det kan dessutom påverka din hälsa negativt om något går fel. Nu är det bara läge att ta hand om sig på riktigt, att försöka må så bra som det bara går dessa år som du har kvar.

Min uppriktiga mening är att jag skulle lämna den här karln. Jag skulle inte spendera mina sista år på en gubbsjuk och respektlös person. Men om du vill få det att funka, måste han också våga inse att du inte kommer finnas kvar för evigt och släppa det gubbsjuka beteendet. 

Jag tror du och din 14-åring skulle ha så mycket roligare själva än den här hetsen att du ska vara smal och snygg samtidigt som du är dödssjuk. Vad är det för signaler du skickar till din dotter och hur vill du att hon ska leva sitt liv? Vad skulle du ge henne för råd om hon var i samma situation? 

Jag skulle spela in mig själv på video, skriva en bok, köpa presenter till mina framtida barnbarn osv om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar. Jag skulle spendera all tid med mitt barn (så mycket som barnet önskade och hade tid med). 

Kram!!

Okej, jag ber om ursäkt. Såg inte detta inlägg innan jag skrev mitt. Ni går alltså i terapi och inte ens terapeuten gillar honom.

Nej, men ärligt talat, jag skulle hellre flytta till ett kloster och bli omhändertagen av nunnor än att bo med den mannen. 

Hur det än är med dina föräldrar så har du dina barn! De behöver dig och du behöver dem dessa sista år. Har du råd att göra en plastikoperation så har du kanske ändå mer pengar än du tror. 

Du har definitivt mer bekymmer än gubbsjuka. Av det du skriver låter det som du borde ha lämnat honom för väldigt länge sen! 

Om du pratade och berättade allt för din mamma, skulle hon inte kunna tänkas ta emot dig och sitt barnbarn tills du ordnat det för dig i Sverige? Hon är trots allt din mamma och hon har barnbarn. Om det är svårt att prata med henne prova skicka brev eller mail? 

Jag tycker det låter rätt illa om hon inte ens stöder dig när du är sjuk. 
Din man verkar dock helt empatibefriad. Vore ingen förlust att vara utan en sån person. Ett förhållande ska skänka glädje, och du kanske har begränsad tid ta vara på den. Lev inte din sista tid olycklig, utan försök ta dig iväg dit du kan få stöd och förhoppningsvis lycka.