Tips hur man hanterar gubbsjuk man

Hej,
Sedan jag blev sjuk så har det hänt mycket i vårt liv, både bra men mest dåliga.

Jag har börjat sätta ner foten när min man ljuger och kör med dubbla måttstockar.

Men det senaste har tagit mkt hårt på mig. Jag har upptäckt att han googlar på sexnoveller som handlar om gamla gubbar och unga tonåringar när han ska ha ?egentid?.
Det var jobbigt nog att upptäcka.

Men nu senast så såg jag att han varit på Facebook och sökt på en 20-årig jättesöt tjej som är med i samma intressegrupp som honom.
Hans förklaring är patetisk, han skulle bara se om det fanns mer info om vad ?hon gör i vår stad?. Sen erkände han att han var och letade efter fler foton på henne.
Till historien hör att sedan jag blev sjuk så har jag gått ner mycket i vikt och börjat att bry mig mycket åt mitt yttre. Jag får blickar från andra män då och då men det är för mig själv och för min man jag gör mig fin, för jag känner mig stressad, jag vet inte hur länge innan cancern sprider sig mer och jag vet att jag kommer dö inom antagligen en 10-års-period.
Iallafall, jag vet att jag ser mer ok ut än andra 52-åringar. Min man är 55 och har rejäl övervikt och lägger inte en spänn på sitt utseende, så nu har jag varit tvungen att ekipera honom med lite nytt pga att han fått en ny tjänst.
Han fick nyligen diagnosen mild asd samt adhd och har drag av dold narcissism. Jag vet även att han har åldersnoja. Men det gör så oerhört ont att han föredrar så unga tjejer. Vår dotter är 14 och jag känner mig obekväm att ta hem hennes vänner.
Vi går i parterapi. Det började bra, vårt sexliv fick en boost, men med insikten att han tänder på tonåringar gör mig förtvivlad och har svårt att se honom med samma ögon. Sedan är det en massa annan skit som spökar i det förflutna som han inte vill tillkännage, tex att han varit intresserad av olika kollegor gnm åren.
När man är sjuk så blir man så ledsen av sånt här.
Han säger att han älskar mig och det tror jag nog att han gör, men om man verkligen älskar någon, varför seglar man iväg och har tonåringar i sikte? Är det normalt hos män att göra så? Han ger aldrig komplimanger trots att andra gör det. När jag frågade om han skulle gett mig en andra blick om vi mötts idag så sa han ?jamen du skulle väl inte tittat på mig heller? Alltså fy fan som det sved. Han påstår sig tända på mig, vi har bra sex men nu tänker jag att han tänker på andra när han ligger med mig. Usch!
Mina bröst är jättesmå pga viktnedgången men jag ska till en plastikkirurg i veckan och se vad de kan göra. Funderar även på ett ansiktslyft för att höja mitt självförtroende. Mitt ansikte ser så trött ut efter ett år av bara skit på skit.
Hur ska jag hantera honom? Jag kan inte ändra honom, men jag mår uselt av av att veta detta och det har skadat hur jag ser på honom fullständigt. Mitt självförtroende är typ noll. Noll. Jag gråter var dag, inte bara för detta men mest för detta.
Vår terapeut sa att vi ska sätta upp gränser i vårt förhållande om vad som är ok/inte ok. Han anser tex inte det är ok att jag kollar in andra män trots att han erkänt att han kollar ner i tjejers urringning på tunnelbanan.
Tacksam för tips?

Lite kött på benen i historien.

Jag har stått ut med min mans skeva kompass, kontrollerande beteenden och udda nycker 30 år. Han ha bla

-förvägrat mig en manlig gynekolog

-förvägrat mig att amma mitt prematura barn på sjukhuset (för ingen annan än han har rätt att få se mina bröst)

Han har aldrig hjälpt till med hushållet trots att jag genomgått flera operationer och graviditeter.

En gång när jag fick ryggskott och inte kunde ta upp vår bebis ut sängen så var jag tvungen att ringa honom till jobbet o be honom komma hem.

Stoor suck i telefonen.

Nyligen kom jag hem efter att ha ramlat och slagit mig gul och blå och hade bandage över både armar och ben.

Inte en enda kommentar, han bara tittade lite och sen bärjade han klaga på nån räkning som inte betalats i tid

Vår terapeut säger att han lider av empatibrist o måste jobba på det (hur nu det ska gå till.)

Han har skitit i vårt förhållande i så många år och till slut satte jag honom ner o sa att vi tar ett år i taget för du tar inget eget ansvar i vårt förhållande.

Jag gjorde så i tre år sen sa jag att nu får han fanimej skärpa sig annars lämnar jag.

Istf att fatta allvaret så reggade han sig direkt på två dejtingsidor.

Jag är alltså gift med ett stort barn.

Detta med dejtingsidorna skulle han aldrig erkänt om jag inte upptäckt det själv för han ljuger om allt som är obekvämt.

Han har även gömt något i sitt kassaskåp. Han tog med sig nyckeln till skåpet när han var på resa. Tyckte det var underligt eftersom jag skulle vara hemma hela den tiden. Sen tog han även med sig nyckeln till affären en gång. Då blev jag mkt misstänksam så på natten så kikade jag och där låg fem minneskort till en digitalkamera. (Han har lite nakenbilder på mig men blev förvånad över hur många kort där låg)

Jag borde tagit foto på asken med korten där och då och ångrar det än idag.

När jag konfronterade honom blev han helt vansinnig. Galen.

Sen gick han runt med nyckeln till skåpet i fickan i två dagar, samt lade jeansen med nyckeln i precis vid sin kudde.

Nästa kväll bad jag honom tömma fickorna men han vägrade o sa att jag ?tappat det?

Efter många diskussioner gick han med på att jag skulle få se på bilderna (som enl honom BARA var på mig, och som jag gett tillåtelse att han ska få ha)

Då kommer han plötsligt in i köket med asken i handen o säger ok titta här, men du kommer nog säkert säga att det saknas nåt?.

O mycket riktigt, där ligger bara 4 kort.

Jag var inte med när han öppnade skåpet så antagligen tog han bort det kort han inte ville jag skulle se.

O där är vi nu. Han bedyrar att det bara var 4 kort från början. Jag som har fotografiskt minne vet vad jag såg. Gissar på att det var ngt moraliskt förkastligt på kortet men jag lär aldrig få veta.

Ngn skrev att jag är gumsjuk.

Nej. Jag vill nog bara komma ut bland folk för jag får ångest av att gå hemma ensam. Jag har älskat min man på det bästa sätt jag kan och har aldrig sökt någon annat aktivt, såsom han gjort.

Han har fått mig att känna mig så otroligt ful och oönskad och bortvald.

Till råga på allt säger han att jag ?borde jobba på mitt dåliga självförtroende? när det är han som sänker mitt självförtroende med sina tråkiga kommentarer och själviska samt gubbsjuka beteende.

Han skyller allt på mig. En gång skulle han flytta en stereo o gjorde det på ett fumligt vis så han tappade den i golvet. Jag var ca två meter ifrån honom. Då skriker han till mig ?men vafaan gör du!?

Då gick jag.

En annan gång när han ville ha fler barn när jag precis börjat jobba efter 6 års studier så sa han under ett restaurangbesök (när våra två pojkar var med) att ?om du inte vill ha fler barn med mig så får jag hitta någon annan att skaffa barn med?.)

Då gick jag också.

Han påstår nu att han aldrig sagt så, så jag frågade en av sönerna (som nu är 28) och han mindes mycket väl vad hans pappa sagt.

Min man förfinar alltid sanningen om den är för obekväm.

Asså fatta att jag är less.

När jag sa vi tar ett år i taget så gnällde han över mig till en känd relationsbloggerska. Men han berättade ju aldrig VARFÖR jag ville ta ett år i taget. Sen passade han på att visa bilder på vår fina terrass som jag ordnat så fint, för att fiska komplimanger. Hon tyckte det såg jättefint ut. Då skriver han att ?äh, det är väl inget speciellt?

Den terrassen har han inte gjort ett piss med, det är jag. Så sitter han o pratar ner om oss o vår terrass o mig på Twitter med henne liksom. Så sårande.

Sen har han betygsatt mig med en 8:a. Detta gjorde han för länge sen. Jag tycker inte man säger så till sin tjej. Då sa han att jag borde vara glad.

Han är lite asd ibland.

Och nej jag är absolut inte gumsjuk. Men jag är så trött på att bli behandlad som skit.

Men jag kan inte lämna. Vi har bott utomlands i 25 år och jag har cancer. Jag har inget jobb kan inte ta ett jobb nu pga yngsta barnets sjukdom samt alla övriga läkartider och tester osv.

Flytta hem är inget alternativ. Har inget stöd från någon i Sverige förutom min syster, men hennes man har också cancer och precis haft en stor operation. Min pappa är psykiskt sjuk och får elbehandling och min mamma säger bara att jag får skylla mig själv att jag flyttade utomlands. Hon vet såklart inte allt detta jag skriver nu men hon vet jag har cancer. Hon har alltid varit avundsjuk att vi flyttat. Pappa är sur och särbehandlar mig som straff för att jag flyttade, tex är jag den enda av hans barn som inte fick ngn 50-årspresent på 100 000 som mina två övriga syskon. Istället fick jag ett sms som var halvfärdigt när han skrev det. Känns kul att vara så omtyckt. Verkligen.

Jag är så ledsen och det tar enorm energi att finnas för mina barn. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Tips hur man hanterar gubbsjuk man

INNEHÅLL