Jag skulle inte göra det. Jag skulle försöka hitta barnvakt någon gång i veckan och träffas lunchtid osv. utan barnet.
Jag skulle aldrig introducera någon efter bara ett par månader. Min tidshorisont skulle snarare vara ett år. Men jag är nog mer beskyddande än de flesta.
Risken att deänna mannen är en rebound är i stort sett noll då jag redan lämnade mitt ex för ett år sedan mentalt? jag Vet även att han inte spegl mig, han har tankar och åsikter om saker jag inte pratat med någon om som han inte kan veta. Vi fyller typ i varandras meningar och förstår hur den andra tänker, har aldrig varit med om liknande någonsin. riktigt häftigt faktisk!
Givetvis har jag i baktanken att det är mycket jag inte vet om personen, och att jag kanske är 100% manipulerad av en psykopat. Men det behöver inte vara så. Innan det blir aktuellt att träffa barnet så kommer jag informera exet om det, och när vi ses kommer vi att umgås som vilken vän som helst såklart. Kommer lita på magkänslan då den alltid stämt förut och avvakta lite till, känns det bra så kommer det att bli inom relativt snar framtid :)
Undrar hur många av er som svarar här faktiskt har varit ensamstående (helt) med små barn? Livet händer, då får man anpassa sig lite efter det.
Tycker verkligen inte att man som morsa ska tvingas vara ENDAST morsa bara för att man har barn. Känns lite madonna-hora-komplex?
..
Vad menar (SL) med "utsätta" sina barn för dejtandet? Som om dejtande vore nåt hemskt som man tvingas till och knappt står ut med. Man KAN ju vara en sån som helt enkelt tycker det är kul att träffa nya människor! Och känner man sin treåring, som man ju bör göra då om man har ungen på heltid, då vet man ju om barnet är ett sånt som tycker att det är kul eller jobbigt att träffa nya människor. Och så anpassar man sig efter det.