Ni som är långtidssjukskrivna för ångest/depression, skäms ni inte?

Jag är sk sjukpensionär. Depression och ångest är en del av det, men inte allt. Jag skäms inte för att jag är sjuk, nej. Men jag kan ju säga att inställningar som TS, och jag stöter tyvärr på det ofta, inte hjälper ett dugg utan får mig snarare att må sämre. 

Jag klarar precis livet utan jobb. De flesta skulle inte kalla det ett roligt liv, men allt utanför min vanliga vardag gör mig sjukare på alla sätt. Exempelvis, i morgon ska jag på ett läkarbesök. Det kommer ta svårt på mig och jag kommer gissningsvis inte klara att gå ur sängen igen förrän tisdag eftermiddag. Sist jag var och handlade saker jag verkligen behövde i Kungens Kurva, vinterkläder, och lampor på Ikea bla, var jag där i 2,5 timme och när jag kom hem orkade jag precis lägga upp ett litet lager ätbart och dricka på nattduksbordet och sen somnade jag, sov i 14 timmar, spenderade hela näst dag i sängen förutom att gå på toa, och kom ur sängen först vid lunchtid dagen efter det.

Märker du det om du träffar mig? Nej, självklar inte. Jag är glad och trevlig och kämpar för att du inte ska tyngas av mitt dåliga mående. Även om du skulle träffa mig i egenskap av vårdpersonal relaterat till det som jag blev sjukpensionär för.