Ni som är långtidssjukskrivna för ångest/depression, skäms ni inte?

Det här får mig verkligen att tvivla på om du verkligen ÄR läkare och har arbetat inom psykiatrin??!!!
Det första som oftast tar först stryk när man har drabbats av utmattning är just ARBETSMINET.
Hur ska det då vara möjligt att ens studera??!!
Och VAD och vilken hjälp kan patienten förvänta sig av vården att få arbetsminnet tillbaka??!! 

Jag har en kronisk sjukdom sedan 20 år tillbaka och har mina svåra skov till och från och försöker till minsta cell anstränga mig för att vara en tillgång på jobbet och inte vara hemma i onödan MEN jag kommer alltid att ha ett försvagat arbetsminne och kommer troligtvis aldrig bli densamma igen och VET att fortsätter jag att pressa mig som jag gör i dagsläget är jag EXTREMT rädd för värre problem.
Jag är helt ensamstående med ett barn och måste gå till jobbet för att försörja oss och behålla mitt arbete men skulle behöva ha ett lättare arbete för att inte bli sjukare än jag är.
Jag är även närmare 60 år, så VAD är doktorns rekommendationer för mig så jag håller till pensionen?

Tacksam för svar.

Inte temporärt om du har en kronisk sjukdom som påverkar hela metabolismen som i Haschimoto.

Ja så är det!
för kunskapen och hjälpen på RIKTIGT inom detta brister stort i vårt land men orsakar många och livslångt lidande för den som drabbas.
Säger bara, TS själv är faktiskt i riskzonen att bli drabbad så som hon kör över sig själv och andra.
Jag var själv som ung otroligt driven och högpresterande och lyssnade inte på signalerna och PANG, i 40 års åldern small det till första gången och andra gången några år senare.
Nu lever jag bara till hälften, på jobbet, sedan är all energi slut sedan flera månader tillbaka. 

Skulle vara intresserad av vilka jobb du tänker på?
och du, samhället såg verkligen inte ut som det gör nu för decennier sedan, det kan jag garantera dig! 
Utveckling är inget negativt utan en naturlig del i ett samhälle MEN allt har en baksida också och har definitivt påverkat människor negativt med mer stress och fler arbetsuppgifter men under enormt mycket större tidspress, ser själv att inom min profession att det jag gör idag är vad två personer gjorde för decennier sedan.
Många behöver även ta med sig arbetet hem för att arbetssituationen omöjliggör det att få det gjort under arbetstiden, utan betalning, då man räknar med att man SKA klara av sitt jobb under arbetstid vilket är att tro för mycket inom vissa branscher.
Självklart orsakar både tidspress, att aldrig känna sig tillräcklig och hela tiden bli belastad med ännu fler arbetsuppgifter att man till sist blir sjuk.

Man kan inte pressa sig till det yttersta och TRO att det ej påverkar kroppen i längden.
Hade jag varit yngre hade jag skolat om mig men det är inget jag kan möjliggöra pga min ålder, men eftersom du har tips på arbeten så HIT ME! 

tar tacksam emot all hjälp jag kan få så jag orkar till pensionen för jag älskar att arbeta men inom mitt yrkesområde ser jag inte ljust på framtiden.

Varför verkar du tro att alla kan jobba hemifrån??!!
du verkar väldigt naiv i ditt tänk och känns omogen att jag tvivlar väldigt starkt på din riktiga profession.

Tryckte förra för snabbt så här kommer det som inte kom med,
Jag utgår från att du är utan barn men förmodligen kommer du att vilja ha det i framtiden?
Då ska du veta att man  a l d r i g kan förutspå  de problem ett barn kan få med sig eller bli drabbat av.
Jag har sett alldeles för många föräldrar sätta press på sina barn i skolan som på fritiden trots att barnet inte har samma förmågor eller intressen som föräldrtn själv har, eller kanske inte ens uppfyllt själva men kräver det av dina barn gör att man VET bäst!
Man utnyttjar sin makt och sätter sig själv och sina egna intressen främst!
Vet du hur skadad dessa barn är?
Vet du att det är just de barn som blir tvingade mot sitt allra bästa som i vuxen ålder, ja ofta ännu tidigare får JUST depressioner, ångest och självskadebeteende??!! 

Jag hoppas verkligen att du mognar och får mer insikt om det verkliga livet INNAN du sätter barn till världen.

Du har upplevt för lite av den verklighet som andra människor går igenom, det är oftast när man själv blir drabbad som man inser vad andra går igenom som ger LIVSERFARENHETER och kan sätta sig in i andras behov och känslor.

Om samhället och dess medborgare fick alla att passa in oavsett sina inviduella behov och få vara en del av gemenskapen och få en inkomst som man kan leva på vore det mer än fantastiskt! 

men vårt samhälle ser inte ut så.
De enkla arbeten som finns går till bättre behövande,  vilket jag inte vill gå in på då det kan missuppfattas, så chansen för en med lång arbetslivserfarenhet ( endast gymnasial eftersom den kompetensen då räckte för decennier år sedan i vårt samhälle) inom 1 område är ganska körd på arbetsmarknaden.
För så är det, att fler och fler arbeten ersätts eller tas helt bort i vårat tekniska samhälle, alla har inte den kompetensen och har man dessutom haft nedsatt arbetsförmåga till och från i flera år halkar man ner ytterligare,

Det är så lätt att döma andra TS innan man har levt lite mer i den verkliga världen och själv möter svårigheter.
Det är så lätt att ge andra råd när man inte själv lider.

En sak du veta, att vissa sjukdomar syns utåt och då får människor lättare förståelse men ack den som är sjuk och det inte syns då är man inte trovärdig.

Det har aldrig slagit dig att man kan drabbas efter man har fått barn??!!