Hur göra med tonåring som mår dåligt i skolan?

Jag var i exakt samma situation som din dotter när jag var i hennes ålder. Mina föräldrar var totalt oförstående och mötte mig med ilska.

Det jag såhär i vuxen ålder kan önska att dom gjort är att få mig sjukskriven tills jag fick byta skola. Men jag blev ivägtvingad vilket ledde till att mitt psykiska mående när jag väl fick bytt skola var katastrof och frånvaron fortsatte. Nya skolan var verkligen toppen dessutom, gick en musiklinje vilket var mitt stora intresse då. 

Prata med din dotter att hon måste vara OK med läkarvård för att ni ska kunna hjälpa henne, där finns ingen skam i det och det är för hennes skull. Fortsätt visa förståelse och var tydlig med att ni hjälps åt och finns där.

Skilsmässa, ny skola som inte fungerar och ni undrar om det möjligen kan vara psykist? Klart som satan att det är. På det lägger du att hon har npf och är en hormonfylld tonåring. 

Eftersom hon har diagnos, har ni ingen kontakt med vården den vägen? Typ habiliteringen? Vad säger de? Varför vägrar hon vårdkontakt? Hur hanterar ni att hon inte vill gå till skolan? Har hon tidigare haft höga krav på sig själv (eller ni på henne) som också spelar in?

Självklart vet jag att hon mår dåligt psykiskt, jag syftar på just magvärken. Hon insisterar på att det är mensvärk, men det är så ofta och när jag säger att vi isf måste kolla upp det så tvärvägrar hon.

Nej hon har ingen kontakt hos hab. Hon hade det när hon var yngre, men personalen där kändes aldrig bra. Hon fick en annan psykologkontakt, men det var där vi bodde innan. 

Hon har alltid haft enormt höga krav på sig själv.

Var har hon fått krav på sig ifrån, från början? Var det något som ni liksom lärt henne att ha?

Skolplikten fungerar inte för alla, många barn skulle verkligen behöva alternativ till skola på plats. 
Hur pratar ni om kraven, undrar jag? Kan ni få henne att känna mindre press genom att prata om det? 
Har ni råd att prova att hon får gå till en privat psykolog, kanske på distans? Kanske kan det hjälpa, eftersom de privata lever mer på sitt rykte än de regionala psykologkontakterna gör, så borde de flesta privata vara bättre.

Jag vet fler som har tonåringar i skolan som mår dåligt. Jag minns själv hur det var i skolan som tonåring, på 80-talet. Jag tyckte också mycket var jobbigt. Saker händer i kroppen, och det var sån press i skolan. Både med stuider och att man skulle passa in, ha rätt kläder osv. Jag är tacksam över att jag inte är tonåring nu, med sociala medier, nationella prov, och mycket annat. Verkar ha blivit ännu hårdare klimat för ungdomar nu 

Det verkar vara stökigare i skolor nu, man läser om storbråk där t o m föräldrar är inblandade, skadegörelse, hot. Ingen bra miljö för skolungdomar. Lärare får ju knappt säga ifrån längre, om elever stör de andra som vill försöka lära sig nåt.

Min dotter är i exakt samma situation, bara att det började redan i slutet av sjuan. Och nu hela åttan har varit ett litet privat helvete, för henne och familjen. Det hann gå ända till självskada och att hon inte ens kom upp ur sängen innan vi fick rätt hjälp. 

Om din dotter visar så tydligt att hon mår dåligt så behöver hon hjälp att må bättre, därefter kan skolan börja fungera. 

Min dotter har fått hjälp hos en psykolog, hon ville inte det, grät och skrek i början när vi skulle dit, och det kändes som att det inte gav nåt alls. Men efter några månader började hon märka att det blev bättre, mer perspektiv på sig själv och tillvaron, plus at vi föräldrar fick stöd i hur vi skulle bemöta henne.

Sen har vi lagt ner alla krav på skolan, både närvaro och pluggande. Skolan kan man alltid ta igen, men allvarlig psykisk ohälsa kan skada en för livet. Vi har haft ett okej samarbete med skolan, men det är vi föräldrar som drivit det till största del. Men de har gått med på anpassat schema, halva dagar, och att hon fått extra hjälp i en avskild grupp. Det har funkat sådär, hon har haft mycket hög frånvaro, och kommer nog att få F i flera ämnen. Vi har varit hemma med henne vissa dagar, eller jobbat hemma så att vi kunnat vara närvarande.

Men hon börjar komma på fötter igen, ser lite mer positivt på framtiden, tänker att hon ska orka lite bättre i nian och försöka komma in på gymnasiet.

Så mitt råd är: sök hjälp (och tvinga dit henne om det krävs), men skippa skolan, eller i alla fall lägg ner alla krav på prestation. Och ta kontakt med skolan och beskriv läget och kräv att de skapar en plan för hur hon ska komma tillbaka. 

Insåg att jag använde fel ord, så det kanske ser ut som hon får byta skola till hösten. Så är inte fallet, det är väldigt många före henne i samtliga köer.

Oro, ångest etc manifesterar sig gärna som magvärk. Att hon vill säga mensvärk är ju för att hon inte vill ta i det jobbiga som sker. 

Varifrån kommer hennes krav? Kan det vara för att hon haft en känsla av att inte passa in och därmed vill vara bra på något annat? En flykt in i studierna? 

Någon föreslog digital psykolog. Det kan ju vara ett steg i rätt riktning. Finns det något som hon skulle vilja göra/få som skulle kunna vara en motivation/belöning för att hon avslutar skolåret? 

Var bor pappan, han kanske bor i ett område med bättre skolor?