Gravid men bara tvivel och vånda

När jag först plussade blev jag väldigt glad och förväntansfull. Längtat så länge. Nu några veckor in kan jag inte se något ljus alls. Som över en natt var allt nattsvart. Det känns som att min kropp är invaderad av en parasit och om drygt ett halvår kommer jag få en främmande människa i famnen och tvingas ta hand om den resten av mitt liv. Mitt eget liv är slut och jag kan aldrig mer få göra sånt jag tycker om. Jag har så svårt att ta till mig att det är mitt barn i magen. Jag har aldrig varit speciellt barnkär när det kommer till främmande barn, så allt jag kan tänka mig är att mitt uppdrag de kommande åren är att pliktskyldigt passa upp på en slumpmässig snorunge likt de man ser i kollektivtrafiken eller i butiken. Rent logiskt har jag alla förutsättningar och jag vet att jag BORDE vara glad. Men jag är bara skräckslagen inför faktumet att jag ska bli mamma. Jag kan inte se mig själv i rollen som mamma. Finns det någon som kan stötta med lite solskenshistorier där man känt såhär men ändå kunnat glädjas åt sitt barn? Snälla hjälp mig i så fall och dela er berättelse.