Gravid men bara tvivel och vånda

Jag avskyr att vara gravid. Det får mig, förutom att må dåligt fysiskt, också må väldigt dåligt psykiskt. Jag minns alla nätter när jag låg och funderade på hur min man skulle gå ut och festa hela helgerna, medan jag satt hemma med en bebis. Med tanke på att min man går ut utan mig fyra-fem gånger per år, och aldrig kommer hem senare än klockan 23, var ju tanken oerhört ologisk. Men då kändes den så extremt verklig. Det var så det skulle bli. 

Det enda som ljusade upp lite, var vid ultraljud när vi fick se bebisen. Det gjorde allt lite mer verkligt. Men det höll inte i sig så länge, innan jag var tillbaka vid att tänka att mitt liv var över. 

Det som däremot hjälpte i långa loppet, var att gå och prata med någon. Och då inte barnmorskan som la huvudet på sned och sa att det var heeeelt normalt (det kanske det är, men hur hjälpte det mig?). Jag hittade en psykolog som kostade skjortan och halva byxan, men som gav mig verktygen att se mer nyktert på situationen. 

Så det är mitt bästa råd, att gå och prata med någon som kan!