Vad vemodigt du har det så nu efter allt du gått igenom. Nu är jag begränsad i mitt vetande, men går då efter mina egna erfarenheter. Jag är kvinna med endometrios och IBS. Jag har haft depression, utmattning.
Mitt problem har från början varit att jaga näring, behålla näring, det som många ska och ta för givet. Jag har också svårt för att känna om jag är hungrig eller mätt, måste tänka på klockslag, på ett ungefär, och hur mycket/lagom/lite jag ska äta, jag känner inte det som normala gör, mer än om när jag var underviktig att jag fick lättare blodsockerfall. Det finns näringsämnen hjärnan och kroppen behöver, annars i risk för att utveckla depression, trötthet. Jag hade velat kontrollera om du inte har brist på något ämne om jag varit dig.
Vet inte om du är kvinna eller man men sådana ämnen som endometrios och IBS kan vara ämnen man inte tänker på ska påverka på det här sättet att det kan delvis vara ansvarig eller helt för en depression. Din hjärna kan inte tillgodose de ämnena. Också ge trötthet, fatique. Då tänker inte kroppen på lust, långt ifrån.
Min depression kom i skov då den var obehandlad efter ett trauma tills det att den var så allvarlig att jag var tvungen att söka vård. Borde ha sökt långt innan, men svårt för mig att avgöra om det jag hade var naturlig sorg som skulle gå över, vad som var normalt och inte.
Jag skämdes också och var rädd för att min man skulle rata mig eller för vad alla skulle tycka, att jag var ett misslyckande. Jag hade innan gjort så att jag hållit mig så upptagen jag kunde för att inte krascha, men det som hände mig fick jag senare veta att jag borde ha blivit sjukskriven för under längre tid. När det sedan hände någon i bekantkretsen, något liknande, var denne sjukskriven väldigt länge. Jag tror att hade jag tagit emot rätt hjälp i rätt tid hade inte det här kommit ikapp mig på det sätt det gjorde, också att jag blev trängd av det, jag var tvungen att ta itu med det. Det som hände då när jag blev erbjuden det var att min man var emot det och menade på att jag hade honom, han trodde inte på "sånt där". Då p g a vad som hänt gjort att jag fått en slags identitetskris, lägre självkänsla, dåligt samvete, skuld, mot honom, gjorde att jag ville behaga honom, rädd att mista honom också, vilket alltihop gjorde att jag gjorde som han sa. Jag var inte så innan. Jag är inte så idag. Vi har en annan relation idag till varandra efter vi jobbat på det.
Jag fick gå i behandling, samtalsterapi, samt få mediciner, tyvärr minns jag inte namnet på alla.
Jag fick också hjälp från läkare, dietist osv med endometriosen, IBS:en.
Jag gick en omgång av allt i samtalsterapi när allt detta var. Jag vet de som vill fortsätta gå och gör det, men min känsla där är att de blir aldrig bättre för de bara återupplever allting. För min del fungerar det att jag återgår till livet, lever det så normalt jag bara kan, tänker inte mer på det. Gör roliga saker. Lyssnar på mina egna signaler och har en omgivning som också lyssnar, respekterar, försöker att inte jämföra mig med andras energinivåer.
Hade jag varit dig hade jag kontaktat vården igen för hjälp.
