Vill träffa nån, men inte Tinder

Du kommer inte träffa någon. Så länge du har den inställning du har så kan du glömma det. 

Du vill hitta en man som:
- Är väldigt intelligent.
- Stimulerar dig mentalt.
- Inte har barn.
- Villig att snacka på nätet i flera månader innan en första dejt. 
- Tycker det är helt ok att bara träffas varannan helg.
- Främst vara intresserad av ditt intellekt.

Och det ska dessutom vara ?kärlek i versaler? och ?slå gnistor? om er kärlek. Givetvis ska han också vara en bra man och tycka älska dig lika mycket tillbaka. Du vägrar också dejtingappar/sidor samt att lägga upp bilder på dig själv. Som sagt, du kan glömma att träffa någon när du har den här inställningen och dessa krav. Hade helvetet frusit till is och det ändå hänt att du träffade någon hade du lämnat honom också till slut när det inte är spännande, slår gnistor eller är ?mentalt stimulerande? nog längre. Precis som du säger att du redan lämnat dina tidigare partners. Du har helt orealistiska föreställningar och förväntningar på hur det ska gå till och vara. Jobba på dig själv innan du ens funderar på att försöka träffa någon.

Dejting på nätet är tärande även om man har utseendet för sig. Så många som fejkar med gamla bilder eller tar bort 10 kg eller 10 år.
Är torftiga i skrift så man hinner tröttna innan det blir dags att ses. 
Visar sig vara gifta eller tandlösa eller alkoholppverkade när man ses. Eller har små barn fast de sagt barnfria eller tonåringar.

Då räknar jag inte ens med de som är gold diggers eller rent äckliga. 

Alltså väldigt få ärliga. 

Spelar ingen roll, jag är inte bekväm med detta. Är oerhört restriktiv med bilder överlag. Man ser överarmar och ner till bysten på mina bilder. Om mannen är så oroliga för att stöta på en tjock person när de väl träffas IRL att de väljer bort alla utan helkroppsbilder är det ju löjligt. Kan lova att de enda som blir missnöjda med min kropp IRL är de som gillar mulliga. 

Och varför denna rädsla för att dejta nån som man inte vet exakt hur den ser ut i alla vinklar? Det är väl bara att se till att ha en trevlig dejt och sen tacka för sig, man träffar en människa och kan väl prata iaf, precis om man gör med kollegor? Är det så hemskt att råka träffa nån som inte faller en i smaken? Det är ju en risk man tar. 

Dessutom finns det folk som är väldigt fotogeniska och ser fina ut på bild men alldagliga i verkligheten, eller motsatsen (de som inte alls gör sig på bild men snygga IRL). Så oavsett finns ju risken att bli besviken. Varför så rädd för besvikelse?