Vill träffa nån, men inte Tinder

Jag dejtade bara IRL innan jag upptäckte hur jag fungerar. Resultatet? Att jag fick män efter mig som föll, men själv kunde jag inte blir kär. Dessutom var det så fokuserat kring mitt utseende också, och jag är så mycket mer än det. Jag vill ha någon som bryr sig om mitt inre också. 

Jag har dessutom inte alltid möjligheten att ses, barnen är fortfarande rätt små och det kan vara begränsat eftersom jag arbetar heltid. Jag kan då endast ses de helger jag är barnfri, varannan vecka således. 

Jaså? Jag har aldrig påstått att vi ska skriva med varandra flera månader innan en dejt, men jag har verkligen inte möjligheten att vara spontan med dejter och vill bygga upp något innan man ses, annars är det bara köttmarknad enligt mig. Jag menar heller inte att man bara ska ses varannan helg framöver när relationen är etablerad, men i början är det svårt att få till en dejt utan planering. Jag ser ingen omöjlighet att finna detta, tror faktiskt att det kryllar av män som uppfyller detta. 

Jag lämnar inte någon efter ett tag, så fungerar inte jag. Du tolkar in en massa som inte stämmer. Mina känslor brukar hänga kvar om det känns rätt från början. Det ska till något särskilt för att det ska förändras. 

Samma här. Själv tyckte jag att Helgon var väldigt bra, har träffat både vänner och en expojkvän där. Det finns verkligen inget motsvarande kvar. 

Med tonåringar lär du ju iaf ha tiden att kunna dejta lite mer fritt, eller? 

Håller faktiskt inte med. Jag hade absolut kunnat träffa nån som inte visar bild på sig. Jag är själv likadan, slipper det helst. Min erfarenhet är att det brukar gå väldigt bra på de dejterna sen när man väl ses. 

Jag är medveten om att Helgon inte var en dejtingsajt och det är just därför den fungerade så bra. Dejtingsajterna som finns nu idag fungerar dessvärre inte. Jag är övertygad om att det förstör rätt mkt att ha regelrätta sajter och appar för dejting. 

Spelar ingen roll, jag är inte bekväm med detta. Är oerhört restriktiv med bilder överlag. Man ser överarmar och ner till bysten på mina bilder. Om mannen är så oroliga för att stöta på en tjock person när de väl träffas IRL att de väljer bort alla utan helkroppsbilder är det ju löjligt. Kan lova att de enda som blir missnöjda med min kropp IRL är de som gillar mulliga. 

Och varför denna rädsla för att dejta nån som man inte vet exakt hur den ser ut i alla vinklar? Det är väl bara att se till att ha en trevlig dejt och sen tacka för sig, man träffar en människa och kan väl prata iaf, precis om man gör med kollegor? Är det så hemskt att råka träffa nån som inte faller en i smaken? Det är ju en risk man tar. 

Dessutom finns det folk som är väldigt fotogeniska och ser fina ut på bild men alldagliga i verkligheten, eller motsatsen (de som inte alls gör sig på bild men snygga IRL). Så oavsett finns ju risken att bli besviken. Varför så rädd för besvikelse?