Min 21 åring säger jag är en hemsk mamma
TS du försöker resonera med en 5 åring här och det är för att han har något känslomässigt, något trauma kanske till och med. Han återupplever säkert allting från tiden med pappan då pappan övergav dem i veckor för att bo och sedan flytta permanent utomlands med sin nya tjej. Kan vara så att han känner sig närmre dig än pappan och nu i den här åldern exploderar allt som han kanske inte vågat släppa fram till pappan. Kan också vara så att han är färgad av er tidigare skilsmässa och lagt skulden på dig för den. Du måste sätta gränser. Som det är nu "puttar" han på dig. Du måste stå stadigt och också säga ifrån att du tolererar inte sånt snack från honom, men vill han prata med dig på riktigt vad det här gäller tycker du ni ska göra det för att förbättra er relation. Han får inte bo under ditt tak om det är så här förolämpningarna ska fortsätta. Han mår kanske dåligt annars också mentalt och behöver träffa en kurator eller psykolog. Det är mycket som ska hinnas med i 20 års åldern och för vissa blir de här kraven ouppnåeliga, blir en stress. När ens föräldrar skiljer sig sitter det traumat kvar hos många livet ut, även om det inte gillas att höras av de s.k duktiga föräldrarna som tycker de själva är änglarna och exet djävulen. Många tar till försvar så fort de bara kan. De glömmer bort barnets perspektiv i det minsta och i det stora. Det får det att handla om dem. Fortfarande. För det här är trauma hos föräldrarna också, men de får inte ta över. Jag är själv skilsmässobarn och mina föräldrar tog över. Att bli övergiven eller känna sig övergiven är något jag känner mycket väl till, den känslan. Jag har mött hel del föräldrar som själva vuxit upp i hela hem med föräldrar som inte skilts sig och de vet inte vad den känslan är för ett barn. Tycker att barnet kan väl inte känna sig övergivet, "vi är ju här", ja, kanske fysiskt, nu ja, men psykiskt? Närvarande då? Eller fullt upptagna med att försöka överleva själva?
Under den här tiden gjorde jag inget annat än att vara "duktiga flickan" som skulle medla mellan mina otroligt bittra föräldrar. Önskade att de aldrig fått mig. Ville inte vara deras. Min explosion kom ut i tonåren där nånstans. Det verkar som att hans kommer ut nu, i 21 års åldern och själva triggern är att du nu hittat någon ny.
Jag hade också föreslagit att ni kan gå tillsammans till en terapeut. Visa empati. Visa dig öppen. Men ha kvar ditt lugn. Din dignitet. Där finns regler i ditt hem, det finns regler för dig. Han måste respektera det, annars får han bo någon annanstans.
Jag gjorde så att jag tog avstånd från den ena föräldern jag hade speciellt problem med. Jag började skriva brev och ta emot brev då från denne för att lösa det som gått fel i det förflutna. Det var en slags terapi. Jag gjorde det här för jag ville förbättra vår relation och göra upp en gång för alla med det förflutna för att vi skulle kunna gå framåt. Det fungerade.