Skulle ni hjälpa era barn ekonomiskt med bostad?

Om jag hade 15-16 miljoner "över" och en söt liten bebis skulle jag definitivt resonerat som dig. 

Nu varken har jag pengarna, eller barn i en ålder då jag VILL ge.

Jag har lite svårt för bortklemade privilegierade människor som fått pengar "för tidigt". Det må vara bra för bostadskarriären, men verkligen inte för karaktären.

Detta är inte samma sak som att jag själv skulle "bränt pengarna", men att inte ha någon som helst "kniv mot strupen" som ung ger inte samma förståelse, eller förutsättningar som att också förväntas klara sig själv. 

På din beskrivning låter Stockholm som en ankdam, där andra saker är viktiga, än på andra ställen... Och jag tycker det är rätt märkligt att resonera kring eventuella förskott på arv som en rättighet. Som förälder är det ju inte ens jobb att göra saker man inte tror på, utan att ge sina barn tillräckliga förutsättningar. Och som medelålders vet jag att man oavsett hur mogen man var i 20 årsåldern faktiskt var ung och dum.

Men du sätter ju ett märkligt likhetstecken mellan att stötta med ekonomin och att älska sina barn. Och uttrycker dig väldigt kategoriskt om andra kring vilkas liv du faktiskt inte vet 

Utifrån hur du uttrycker dig låter det som att du snarare väntar på ett "arv", snarare än förfasar dig kring jämngamla.

Som förälder behöver man ju göra det man tror på och jag tycker inte man ska ha dåligt samvete om man tänker annorlunda än dig, men det är naturligtvis möjligt att jag skulle tänka annorlunda om jag faktiskt på riktigt hade den typen av tillgångar som du pratar om. 

Det KAN vara rimligt att stödja sina barn, men min erfarenhet är att vissa människor verkligen BEHÖVER själv göra vissa saker i livet och att pengar faktiskt också kan ge problem.... Vilket man ju inte vill ge sina barn.

Jag tycker vi verkar ha VÄLDIGT olika bedömningar av "stort behov av hjälp". 

Att behöva hjälp att köpa sig en lägenhet i 20-årsåldern, är inte i min värld samma sak som att ha stort behov av hjälp. Inte heller tycker jag det är rimligt att "inte kunna leva med sig själv", utifrån att man inte stöttar upp sina barn på det sättet du beskriver. 

Det du diskuterar är ju oerhört långt ifrån mångas verklighet och många föräldrar stöttar såsom du beskriver, men jag tycker det är absurt att resonera som om vuxna människor "behöver detta".