Är lycka en inställsfråga?
Hej!
jag har börjat fundera över varför jag aldrig är riktigt lycklig. jag är en glad person, ser positivt på livet, och känner ofta glädje i vardagen.
Men jag lycka och glädje är väl inte samma sak? Jag kan som sagt ofta känna glädje men det var väldigt läge sen jag kände mig lycklig. När barnen var små kunde Jag känna lycka. Alltså typ bebis-fasen.
jag har "allt" utåt sett. Jag ser vänligt bra ut, har ett välbetalt jobb som jag gillar, har en trevlig man som fortfarande älskar mig (trots mitt bristande engsgemang i honom). Vi bor i ett område som vi gillar och barnen mår bra.
Ändå är det nåt som skaver. Men vad!? Varför kan jag inte känna lycka?
ingen I min närhet Misstänker detta. Alla tror att jag är lycklig och att livet leker. Men jag längtar ständigt bort. Varför?
är det mig det är fel på? Måste jag vara ändra inställning? Och isf hur?
Oh, kunde varit jag som skrev det.
Har allt enligt de flesta. Men något saknas- kanske ett djup, en passion som jag inte riktigt hittat? Känner också ibland för att lägga benen på ryggen och bara fly från allt.
Och får dåligt samvete eftersom man borde vara tacksam. Eftersom så många människor har det kämpigt.
Kanske är det så att man lever ett för ytligt liv? Att man kände genuin lycka just under bevistades där man kände att man gjort något som var viktigt på riktigt?