Orimligt att ha koll på barns preferenser?

Följer tråden.
Jag har samma problem med min man. Han klarar av avancerade arbetsuppgifter på sitt jobb. Men så fort han kommer hem tar han av sig huvudet och börjar bära det under armen.
Jag har sedan 10 år tillbaka blivit påtvingad rollen som familjens projektledare. Detta eftersom det blir kaos annars, inget funkar.
Jag känner igen bilden att mannen tar illa upp när han får höra allt han har missat att utföra i form av "arbetsuppgifter" som rör hem och barn. Och han kan till och med skylla på barnet för att han själv inte lyckades göra rätt och ligga steget före. Så jag känner igen allt!
Dock är min man väldigt generös och kärleksfull i övrigt och han skulle aldrig gå till personangrepp och säga något nedlåtande till mig.
Så jag älskar honom trots hans brister.
Men visst är det utmattande att behöva ha och göra med någon som ständigt har huvudet under armen på hemmaplan.

Regler och struktur på arbetsplatser kan väl hjälpa en del, men sedan kommer de hem till känslostormar och allmänt kaos. Kanske precis som barn som kan hålla ihop i skolan men inte klarar det längre när de kommer hem. Odiagnosticerad ADHD kanske.

Om din man har samma tråkiga kommunikation så förstår jag varför den här situationen har uppståtr. Ni är båda trötta på varandra och ert sätt att tilltala varandra skapar bara ännu sämre stämning. Det låter som en rätt skadad relation och är något ni behöver jobba på om ni vill komma till rätta med den. Önskar er båda allt gott.

Min numera exsambo och pappa till mina barn reagerade också med ilska, silent treatment och fula ord om jag gjorde något fel samtidigt som jag aldrig fick bli eller låta irriterad över något. Detta pågick alldeles för länge och var inte bra för barnen. Nu är vi nyseparerade sedan ett par månader och barnen mår bättre då de slipper de spänningar som varit mellan mig och deras pappa. 

Jag skulle alltså linda in allt i rosa fluff och sockervadd samt vara "kåt glad och tacksam" för precis allt. Hade jag det minsta felaktigt tonläge var jag en surfitta och en massa andra fula ord. 

Så, även om det inte alltid är så här i er relation så påverkar det era barn och visar hur man ska bete sig mot de man säger sig älska. Det är inte ok att bli förbannad och köra silent treatment när någon påpekar att det blivit fel. 

Innan någon säger att TS får skylla sig själv för att hon var irriterad eller att det "är svårt att behärska sig i vad man säger" så är det ju inga problem för dessa människor att ta kritik i sitt yrkesliv utan att bete sig illa så varför måste de göra det gentemot sin partner (och det gäller alla, oavsett kön, som inte kan bete sig om någon påpekar att det blev fel)?

Sånt här är omöjligt att svara på när det bara gäller ett enda tillfälle. Min man har koll på mina preferenser (har inga barn) men självklart kan det bli ?fel? någon gång ändå, precis som det kan bli det från min sida. Bara du vet om det är ett mönster eller enstaka gånger. Men av vad du har skrivit i tråden låter det som att det finns en del problem mellan er och i hur ni kommunicerar. Just att det är så viktigt att reda ut vem som har rätt eller fel skulle jag försöka släppa och jobba på ett annat plan med relationen.

Fy Fan vilka dryga svar nu ger TS. Totalt dömt ut hela hennes förhållande av att hon berättar ett fragment av sitt liv. 

jag känner hennes frustration o hur mkt man ångrar sig att man sökte stöd på fl. 
?Kvinnor är sjukt dåliga på att stötta. Tar hellre männen i försvar o hugget varandra i ryggen

USCH