En gång strulpelle, alltid strulpelle?

Om ni har det gott ställt ekonomiskt kanske din man - medvetet eller undermedvetet - tycker att han kan kosta på sig att inte vara så noga? Han har råd att ersätta sakerna eller missarna.

Jag tror inte att man ska vara för snabb med att slänga sig med diagnoser hit och dit. Den personen kanske bara är sån. Bara för att man avviker lite så betyder inte det att man har en diagnos.

Även om man är rik som Farbror Joakim eller Elon Musk och kan ersätta alla missöden, så är inte pengar svaret på allt. Jag blev väldigt upprörd när jag läste om det lilla barnet som tvingades att sitta i 7 timmar på akuten med ett krossat finger, en så klantig farsa är ju rent farlig. Nästa gång glömmer han spisen så huset brinner ner, att stänga fönstren har han ju redan glömt. Jag skulle bli så nervös över detta beteende, det skulle gå ut över min nattsömn. Det finns en annan aspekt av det hela, nämligen att klanta sig i så hög grad som beskrivits här är nonchalant och egoistiskt. Att orsaka personskador och skada inredningen, man har väl aldrig hört på maken, att ständigt leva i skräck tar på krafterna. Folk som är väldigt klumpiga, river ner allting och spiller och har sig är också irriterande, men inte fullt så illa som de obotliga strulpellarna.                                                                                                                                    Kvinnor som är tillsammans med dessa organisatoriska stolpskott måste väl ha märkt detta personlighetsdrag innan de flyttar ihop? Det går förstås ut över ekonomin när katastroferna haglar och hur kul är det att tömma sparkontot på grund av ren idioti?  Det måste väl finnas tecken tidigt i relationen? Man kan ju inte lita på dessa snubbar och ingen charm i världen kan kompensera för ett liv i skräck för katastrofer av det slag som vissa i tråden drabbats av. Som jag relaterade tidigare, vid djupintervju med en företrädare för detta märkliga släkte sa vederbörande att det inte är VIKTIGT att tänka sig för i hemmiljö men däremot måste man vara noga på jobbet. Det blev snabbt ett ex. Böckerna han lånat kom tillbaka efter ett halvår, efter 20 påminnelser.                                                                                                                                                                                                                                                           

Nu har han ju bevisligen kunnat sköta sig själv fint hittills, innan vi träffades. Och han är klantig men inte på ett konsekvent sätt, vilket gör mig ännu mer förvirrad. Samma sak, rutin, fungerar fint 34 gånger men gång 35 blir det pannkaka. Han kan planera och boka resor och utföra planer men rätt som det så blir han helt hjärndöd och kan plötsligt inte göra något själv. 

Hade jag vetat att det var räkningar eller tidsplanering eller säkerhetstänk som var hans svaghet hade jag kanske kunnat parera. Som någon sa handlar det om att komplettera varandras svagheter, det har jag inget emot. Och jag är heller inte bra på allt. Men det är väl detta med att det alltid kommer som en blixt från klar himmel när han ställer till det, det gör mig väldigt osäker. Han ÄR ju samlad och strukturerad, oftast. Men när det smäller så smäller det ofta hårt. Egentligen den bästa mannen jag haft, tidigare partners har varit konsekvent skitkassa på många områden och vägrat bli bättre. 

Men ja... Det senaste nu har fått mig att vackla ordentligt. Sen är det inte ett enkelt beslut att göra abort heller. Även om jag förstår att det säkert är det mest rationella att göra enligt många. Vi ska snart på första ultraljudet...

Vi har haft en lång diskussion om knipan han har satt oss i och han vet att jag tvekar, han är djupt ångerfull för han vill verkligen bli pappa och det sliter hjärtat i tu att se honom så bedrövad. Samtidigt förstår han mig säger han. Och jag har varit tydlig med att det är upp till honom att komma med lösningar, jag tänker inte bogsera upp honom ur diket den här gången.