Jag var 183 cm som ung, har väl sjunkit ihop någon cm nu. Jag har själv aldrig ens tänkt på detta, men märkligt nog så hade omgivningen mycket problem med det när jag var barn och ung. Jag fick höra saker av mina jämnåriga kamrater som "om jag växte så mycket som du skulle jag äta hormoner" (som var metoden då). Fast jag inte själv hade nämnt något om det, mycket märkligt.
Min engelsklärare sa inför hela klassen när vi var 14 eller 15, när jag hade blivit kallad fram till svarta tavlan för att skriva något: "You are very tall, aren't you?" Varför säger en lärare så? Och vad skulle jag svara på det?
Och som ung kvinna fick jag konstiga frågor av äldre kvinnor på arbetsplatser t.ex., som "har du inte problem att hitta killar när du är lång?" ???
En gång när jag frågade efter skor i storlek 42, jag var väl i 20-årsåldern då, så började de två expediterna, som var i min ålder, att skratta. De såg på varandra och skrattade. Jag gick därifrån. Hörde ända ut hur de skrattade... Nu finns det ju massor med skor i storlek 42, men bara för det så har jag 43 nu sedan graviditeterna...
Med detta sagt, så skulle jag ändå inte velat genomgå operationer eller behandlingar, som alltid kommer med risker. Jag har för övrigt aldrig haft ont i rygg eller axlar som någon påstod ovan att man får, trots bröst som är större än genomsnittets. Eller någon annanstans (ont).
Det är väl bättre att man lär barn redan när de är små, att vi är alla olika, men vi är lika mycket värda för det, och det finns inget som är bättre eller sämre? Att vården överhuvudtaget sysslar med sådana operationer, blir ju snarare en signal till långa flickor och kvinnor att de är "fel", och borde ha opererats som barn. Är det sådant skattepengar ska gå till?
