Jag hatar att vara 40+!

Är 45 + och har inte hittat något positivt tyvärr. Livet var bäst runt 30

Mitt liv var absolut inte bra vid 30 dock. Nog snarare som sämst då. Men jag hade väl velat att jag hade träffat min man då istället för så många år senare bara.

Det är väldigt olika. Har en del kvinnliga vänner strax under 40. Några över. Det märkliga där, är att kvinnorna som lever frivilliga barnfria och utan man. Verkar stormtrivas och har inga problem med det här åldersspannet.

Medans många av dom som är upptagna verkar snarare på kanten av att vara missnöjda/deprimerade. Jag har en liten teori om detta. Att det är att dom enbart baserat sin lycka på att ha en man och få barn. Även bekräftelse.

Jag tänker att dom frivilligt ensamma och barnfria, inte har haft och sökt den bekräftelsen på samma sätt. Så det hanterar det bättre därför. Det har inte byggt hela sitt liv kring just det. 

Läser jag ditt inlägg verkar det stämma. Men varför reducerar du dig själv som kvinna och människa endast till att kunna få barn? Har aldrig fattat det här med en del kvinnor faktiskt. Du är väl mer än mamma, barn föderska och någons fru/flickvän. Du har väl en egen identitet och ett liv i allt detta med? Låter som många tappar bort sig.

Låter som någon form av depression, ålderskris. Kan hjälpa att prata med någon.

Ja, det är en ålderskris. Absolut.

Jag är helt medveten om att jag förändrats sen jag fick mina barn. Innan var jag en rätt driven karriärkvinna, dock skulle jag inte kalla mig lycklig, utan snarare ensam. Men jag gjorde massor. Ibland känns det som jag levt flera liv redan.

När barnen kom styrde jag om min värld till dem. Jag kan inte förklara det men de blev bara viktigare än mig. Jag kan absolut både se och känna att jag förändrats i grunden, även om jag har kvar en hel del med såklart. Jag saknar inte mitt gamla liv heller eftersom jag vet att jag sällan var lycklig när dagen var slut. Men jag är sorgsen över att den här svängningen kom så sent. Jag insåg när första barnet kom att det här, för mig, var mer rätt än det liv jag tidigare haft. Och det är en sorg att ha varit så sen på bollen.

Och nä, jag vet att ältande inte ger något. Men det är en sån sak som är så mycket lättare sagt än gjort.

Tycker det är fantastiskt att vara över 40.

* Finns inget att oroa sig för längre.
* Barnen börjar växa upp och är mest mysiga och trevliga. Inte alls som under småbarnsåren.

Jag är 46 och kommer aldrig att få varken barn eller familj som du har. Så vad fan har du att gnälla över, TS?

Jag mår bättre nu när mina barn är 18+, jag står dem nära, jag är jätteglad över det. Jag är mer stabil, mer säker, mindre rädd. Jag ser fortfarande ok ut och är närmre 50 än 40. Jag kan göra saker utan att behöva planera in barnen på samma sätt, det är både positivt och ibland saknar man det också.

Nackdelarna är att jag ser äldre ut, att folk förväntar sig att jag ska vara mognare än jag är, att vissa driver med en för ens ålder, att jag ser en ände på livet nu som jag inte såg innan 45. Att föräldrarna börjar bli sjuka.