Är detta depression?

Svårt att göra en korrekt bedömning. Men för mig låter det du beskriver som att _något_ i ditt liv blockerar din förmåga att kunna känna livsenergi och ork. 

Jag befinner mig i ett liknande tillstånd där jag också har svårt för att kunna känna ordentligt, även om det nu kommer fler mer glimtar mellan varven. I mitt fall handlar det om att jag, av någon anledning, inte riktigt tillåter mig att komma ur min låsning och jag försöker ta reda på vad. 

Kan det för dig vara så att du anammar ett visst typ av tankesätt eller företeelse som du egentligen känner är fel, men inte vågar lämna för att det ändå är tryggt? 

Hur gammal är du?

38. 

Ja det kan jag nog känna igen mig i, men kanske mer att jag inte orkar ändra tankesätt. Har mest negativa tankar såklart och är så van nu att ha det. 

Ja, märkligt nog så ger den destruktiviteten en själv den där tryggheten, även om man inte vill må dåligt. Men det kan bli en identitet, och när man sen ska göra upp med det så är man plötsligt ingen. 

Får jag fråga vad kan det vara för negativa tankar? 

Det är tankar som att ingen tycker om mig, jag kan ingenting,  jag kommer aldrig orka jobba så mycket eller ens någonting, folk tycker jag är konstig. Kan säga att jag har en högskoleutbildning men hann bara jobba nåt år inom yrket innan jag fick sluta p g a ångest och utmattning.

Vad är det för tankar du har om jag får fråga?

Det är samma typ av tankar här.

Att jag är värdelös, att människor tycker och tänker saker om mig och mitt liv, att jag inte är tillåten att leva som jag gör, (trots att jag själv valt det), att mina behov är löjliga, att jag måste anpassa mig till samhället, att jag är oförmögen att göra vissa saker eller att det är lika bra att ge upp eftersom jag skulle vara så dålig att genomföra det, trots att det är saker jag vill, destruktiva påverkans-tankar från människor jag haft kontakt med, paranoida tankar,.,.

 

Tror du att du skulle klara jobbet bättre om du slapp konfronteras med människor eller i alla fall mängden människor?  

Gick inte att citera.

Nu vet du ju inte vad jag jobbar med men ja, jag vill helst inte ha med människor att göra alls. Det är för påfrestande och passar inte mig alls, har inte den där servicekänslan att vilja hjälpa människor. Vet inte allas vilket mitt bästa jobb skulle vara eller om det ens finns. 

Vad märkligt, då måste jag ha känt på mig rätt 😊 i och med att jag har samma problem själv.
Jag kan inte ha ett jobb. Det har gått runt på tok för mycket i huvet av dagens intryck, tankar och situationer med människor, att jag inte hunnit komma ner i varv för nästa dag. För mig har det tillslut blivit dödsångest.
Har det varit något liknande för dig? ????

Oj, alla frågetecken var inte menade att vara där. 

Exakt samma för mig, ska jag jobba så har jag inget liv utanför jobbet eftersom det tar flera dagar för mig att varva ner och må bra efter en jobbdag, så helgen räcker inte för vila. Får jag fråga hur du försörjer dig idag? Du behöver inte svara om det känns fel.

Undrar också om du känner att du inte fungerar i det sociala eller om det bara handlar om intryck rent generellt? Att det kanske mer skulle hjälpa dig att ha typ 1-2 kollegor? 🙂

Det är lite över min integritet att säga det så här offentligt, men jag skriver gärna om det i ett meddelande. 🙂 
Nu är du anonym, så du får gärna skriva ett meddelande till mig, om det känns okej. Om inte, så respekterar jag det. 🙏🙂

Ok, får se då hur jag gör  

Har varit på arbetsplatser med både många och färre anställda, båda har känts jobbigt tyvärr. Så då känns det rätt kört. 

Helt okej, hörs om du skulle känna för det. 😊

Just det, inget liv utanför. :/ Inte ens vissa semestrar kunde hjälpa mig att varva ner ordentligt. Det känns verkligen tröstefyllt att veta att du har känt något liknande, det gör liksom min oacceptans över min oförmåga lite mer acceptabel faktiskt. 🙂

Min tidigare psykolog berättade en gång om en kille som hade svårt för det sociala. Det var också ett servicejobb. Han valde tillslut att berätta för sina kollegor att han bara kunde fungera och prata om sina arbetsuppgifter. 
Det var inga problem. 

Det hade varit skönt med en sån arbetsplats.

Något som jag även kan finna ett problem med är all denna tid och logistik som går åt att planera att åka dit, tid hemma att avsätta varje dag att göra matlåda, all tid att åka färdmedel med alla människor däri som för mig kan väcka en del problem. Och sen dessutom alla vardagssysslor man ska hinna eller rättare sagt, orka med.
Ja,.,. nej, jag förstår verkligen inte hur människor med familj, orkar.,.,. 

Det som hjälpt mig till den situation jag fått nu är en diagnos utredning. Funderar på om det också skulle kunna hjälpa dig, så att du får slippa denna press av att klara det du egentligen inte klarar? Hur känner du inför det? Eller har du kanske gjort en sån utredning? 🙂

Jag har gjort en sån utredning så jag vet vad jag har och visst har det gett en del förståelse men det har knappast gjort mitt liv enklare. Utan mer att man är dömd till problem resten av livet. 

Ja snälla nån, matlådorna skapar ju bara dom extremt mycket ångest, som att man inte hade tillräckligt. Ibland orkade jag inte fixa nån mat utan hade med mig yoghurt, sänkte kraven helt enkelt. Svårt att planera vad man skulle ha med sig och det blev sällan nånting över av middagen när alla hade ätit. 

Vet inte vad jag vill med framtiden, vet bara att jag aldrig kommer pressa mig så mycket när det gäller ett jobb mer, det var nära att kosta mitt liv. Har lärt mig att hälsan kommer först, för den kan sabbas och aldrig bli bra igen.

Ja,du är deprimerad.

Den goda nyheten är att du själv kan åtgärda det genom att börja göra saker och sätta upp mål och mening.