Under lite mer än 2 års tid har jag bara suttit hemma all min lediga tid. Inte haft lust att hitta på något eller träffa någon. Har inte ens haft lust att träffa mina 2 kompisar så tappat kontakten helt med dom. Inte orkat jobba alls i sommar. Känner mig alltid trött och likgiltig, inget berör mig längre. Är detta depression? Vad ska jag göra? Börjar bli orolig men har ingen ork att få till någon förändring.
Hur gammal är du?
Svårt att göra en korrekt bedömning. Men för mig låter det du beskriver som att _något_ i ditt liv blockerar din förmåga att kunna känna livsenergi och ork.
Jag befinner mig i ett liknande tillstånd där jag också har svårt för att kunna känna ordentligt, även om det nu kommer fler mer glimtar mellan varven. I mitt fall handlar det om att jag, av någon anledning, inte riktigt tillåter mig att komma ur min låsning och jag försöker ta reda på vad.
Kan det för dig vara så att du anammar ett visst typ av tankesätt eller företeelse som du egentligen känner är fel, men inte vågar lämna för att det ändå är tryggt?
Ja, märkligt nog så ger den destruktiviteten en själv den där tryggheten, även om man inte vill må dåligt. Men det kan bli en identitet, och när man sen ska göra upp med det så är man plötsligt ingen.
Får jag fråga vad kan det vara för negativa tankar?
Gick inte att citera.
Nu vet du ju inte vad jag jobbar med men ja, jag vill helst inte ha med människor att göra alls. Det är för påfrestande och passar inte mig alls, har inte den där servicekänslan att vilja hjälpa människor. Vet inte allas vilket mitt bästa jobb skulle vara eller om det ens finns.
Ok, får se då hur jag gör 
Har varit på arbetsplatser med både många och färre anställda, båda har känts jobbigt tyvärr. Så då känns det rätt kört.
Helt okej, hörs om du skulle känna för det. 😊
Just det, inget liv utanför. :/ Inte ens vissa semestrar kunde hjälpa mig att varva ner ordentligt. Det känns verkligen tröstefyllt att veta att du har känt något liknande, det gör liksom min oacceptans över min oförmåga lite mer acceptabel faktiskt. 🙂
Min tidigare psykolog berättade en gång om en kille som hade svårt för det sociala. Det var också ett servicejobb. Han valde tillslut att berätta för sina kollegor att han bara kunde fungera och prata om sina arbetsuppgifter.
Det var inga problem.
Det hade varit skönt med en sån arbetsplats.
Något som jag även kan finna ett problem med är all denna tid och logistik som går åt att planera att åka dit, tid hemma att avsätta varje dag att göra matlåda, all tid att åka färdmedel med alla människor däri som för mig kan väcka en del problem. Och sen dessutom alla vardagssysslor man ska hinna eller rättare sagt, orka med.
Ja,.,. nej, jag förstår verkligen inte hur människor med familj, orkar.,.,.
Det som hjälpt mig till den situation jag fått nu är en diagnos utredning. Funderar på om det också skulle kunna hjälpa dig, så att du får slippa denna press av att klara det du egentligen inte klarar? Hur känner du inför det? Eller har du kanske gjort en sån utredning? 🙂