Är detta depression?

Svårt att göra en korrekt bedömning. Men för mig låter det du beskriver som att _något_ i ditt liv blockerar din förmåga att kunna känna livsenergi och ork. 

Jag befinner mig i ett liknande tillstånd där jag också har svårt för att kunna känna ordentligt, även om det nu kommer fler mer glimtar mellan varven. I mitt fall handlar det om att jag, av någon anledning, inte riktigt tillåter mig att komma ur min låsning och jag försöker ta reda på vad. 

Kan det för dig vara så att du anammar ett visst typ av tankesätt eller företeelse som du egentligen känner är fel, men inte vågar lämna för att det ändå är tryggt? 

Ja, märkligt nog så ger den destruktiviteten en själv den där tryggheten, även om man inte vill må dåligt. Men det kan bli en identitet, och när man sen ska göra upp med det så är man plötsligt ingen. 

Får jag fråga vad kan det vara för negativa tankar? 

Det är samma typ av tankar här.

Att jag är värdelös, att människor tycker och tänker saker om mig och mitt liv, att jag inte är tillåten att leva som jag gör, (trots att jag själv valt det), att mina behov är löjliga, att jag måste anpassa mig till samhället, att jag är oförmögen att göra vissa saker eller att det är lika bra att ge upp eftersom jag skulle vara så dålig att genomföra det, trots att det är saker jag vill, destruktiva påverkans-tankar från människor jag haft kontakt med, paranoida tankar,.,.

 

Tror du att du skulle klara jobbet bättre om du slapp konfronteras med människor eller i alla fall mängden människor?  

Vad märkligt, då måste jag ha känt på mig rätt 😊 i och med att jag har samma problem själv.
Jag kan inte ha ett jobb. Det har gått runt på tok för mycket i huvet av dagens intryck, tankar och situationer med människor, att jag inte hunnit komma ner i varv för nästa dag. För mig har det tillslut blivit dödsångest.
Har det varit något liknande för dig? ????

Oj, alla frågetecken var inte menade att vara där. 

Undrar också om du känner att du inte fungerar i det sociala eller om det bara handlar om intryck rent generellt? Att det kanske mer skulle hjälpa dig att ha typ 1-2 kollegor? 🙂

Det är lite över min integritet att säga det så här offentligt, men jag skriver gärna om det i ett meddelande. 🙂 
Nu är du anonym, så du får gärna skriva ett meddelande till mig, om det känns okej. Om inte, så respekterar jag det. 🙏🙂

Helt okej, hörs om du skulle känna för det. 😊

Just det, inget liv utanför. :/ Inte ens vissa semestrar kunde hjälpa mig att varva ner ordentligt. Det känns verkligen tröstefyllt att veta att du har känt något liknande, det gör liksom min oacceptans över min oförmåga lite mer acceptabel faktiskt. 🙂

Min tidigare psykolog berättade en gång om en kille som hade svårt för det sociala. Det var också ett servicejobb. Han valde tillslut att berätta för sina kollegor att han bara kunde fungera och prata om sina arbetsuppgifter. 
Det var inga problem. 

Det hade varit skönt med en sån arbetsplats.

Något som jag även kan finna ett problem med är all denna tid och logistik som går åt att planera att åka dit, tid hemma att avsätta varje dag att göra matlåda, all tid att åka färdmedel med alla människor däri som för mig kan väcka en del problem. Och sen dessutom alla vardagssysslor man ska hinna eller rättare sagt, orka med.
Ja,.,. nej, jag förstår verkligen inte hur människor med familj, orkar.,.,. 

Det som hjälpt mig till den situation jag fått nu är en diagnos utredning. Funderar på om det också skulle kunna hjälpa dig, så att du får slippa denna press av att klara det du egentligen inte klarar? Hur känner du inför det? Eller har du kanske gjort en sån utredning? 🙂