Överreagerar jag?

Vi pratade mer igår. Hon sa att hon behöver anstränga sig när vi är med andra men hon vill vara sig själv när hon är med mig. Tycker det är omvänt. Man borde väl anstränga sig mer för varandra. Vad tycker ni? 

Vi har barn ihop och vi har haft många underbara stunder förut. Sen har hon en utmattning som jag bidragit till. Nu är det väl egentligen mycket hennes eget fel också då hon använt impulsiva kortsiktiga lösningar när barnen var små istället för att läsa på och använda sig av mer långsiktiga metoder. Så nattningar och nätter blev väldigt tuffa för henne när hon var föräldraledig.

Jag ställde inte upp på nätterna för jag kände att det inte fungerade med mitt arbete. Det var också svårt för mig att ta ut mycket föräldraledighet då jag var den enda av oss som hade inkomst. Det gick liksom inte runt ekonomiskt. Tror det kostade 100 000 kr i förlorad arbetsinkomst under de månaderna. Och så var det en massa extra kostnader på det. Pengar som jag fick ta från sparkontot och aktier. 

Hon säger att hon inte spanar eller flirtar med andra utan bara att det är så som person. Och det stämmer nog. Men hon beter sig precis som någon som spanar eller flirtar vilket får en del män att tro det. Och jag vet inte heller om hon egentligen spanar eller flirtar med någon för hon är ju så mot de flesta. Inklusive främmande personer hon möter när hon är ute och promenerar, handlar, tränar eller vad som helst.

Men för mig blir det en kontrast när hon väldigt sällan är så mot mig numera. På något sätt har det brutit ned mig när jag ser hur hon skiner upp med leenden och blickar mot andra och det har gjort mig känslig. Speciellt när jag ser att hon och någon man som hon inte känner eller knappt känner tittar intensivt på varandra och ler. Det kan vara en okänd pappa på en lekplats eller liknande.  

Hon vill prata men inte om negativa saker. Så eventuella problem, som att jag inte tycker om hur jag särbehandlas, kan jag inte prata om utan att samtalet spårar ur. Samma sak med uppfostran. Hon går oftast efter vad som känns rätt för henne och tar inte till sig av vad som rekommenderas. Och det går inte att nå fram till henne. Jag tycker exempelvis att barnen ska somna på egen hand så vi föräldrar slipper natta i 2-3 timmar. Hon vill att vi ska natta barnen för sig och hon somnar gärna med barnen. Det är jättesvårt att på egen hand förändra nattningsrutinerna så jag är fast. 

När jag ställer några krav så säger hon att hon är utmattad och inte orkar. 

Nja, hon bedyrar aldrig sin kärlek till mig. Hon blir mest upprörd och sedan elak när vi pratar. Samtal tenderar att försämra hur det är mellan oss. Det blir ingen förlåtelse och att vi kommer överens. Hon vill bara ha distans. Sen måste jag lämna henne ifred i ett par dagar. Då kanske hon är på lite bättre humör. Går det några veckor utan att vi pratar om något negativt så kanske det resulterar i en spontan kram eller puss. Annars pussas och kramas vi bara när vi lägger oss och när vi lämnar hemmet eller kommer hem.

Om jag frågar henne: känner du något för mig? Vilket jag gjort fyra gånger de senaste tre åren så kan hon svara: ja. Men inget mer. 

Nytt och nytt. Hon var så de första åren. Sen upphörde det. I samband med att det blev dåligt mellan oss så började det igen.

Det jobbiga är att hon anstränger sig mot andra men inte mot mig trots att hon säger att hon vill försöka. Och sen tolkar andra män ibland hennes personlighet som flirtande. Men jag ser också på henne att hon får någon kick av möta andra mäns blickar och leenden. Hon blir lite till sig. Exempelvis att hon rodnar eller blir uppspelt.

Hon tycker inte det är normalt att prata om relationen. Hon vill bara att vardagen rullar på. Hon vill att känslorna kommer naturligt. Hon är väldigt impulsiv och spontan.