Hon förstår mig inte

Föreslå familjerådgivning, vill hon inte så säg att du vill skiljas. Att stanna kvar i ett dåligt förhållande gynnar inte barnen. 
Du låter lite mesig, du får gaska upp dig och ta tag i ditt mående annars riskerar du att må ännu sämre. Du kan även gå och prata med någon själv.
Men gör något. 

Du är 44 år. Låt säga att du blir dubbelt så gammal, 88. Vill du leva så här i 44 år till? Resten av ditt liv?

Förmodligen inte. Du låter ju riktigt olycklig och som att livet bara överlevs i din relation -  inte levs.

Nyförälskad kan man inte vara för alltid, men det du beskriver är ingen lycklig relation. Min mamma och hennes man har också varit tillsammans i 14 år, och deras kärlek blomstrar ännu varje dag.

Det finns fortfarande hopp för er relation men BARA om båda är villiga att arbeta för samma mål.

Om bara du bryr dig är det dags att skiljas.

Du förtjänar att må bättre än så här.

Om du pratar med någon, så skulle den personen kanske få dig att förstå att dina problem inte ligger i att du inte får tillräckligt med sex. Förstår du inte att ni har djupare problem, sexet är bara ett symptom, inte orsaken till era problem.

Att du skulle tycka det är värt att ha en sur fru, bråka mycket, bråk som påverkar barnen, bara för att du får ligga lite oftare, säger en del om dig. Det är ju också något du kan ta upp med under samtalsterapi. 

Äter din fru p-piller? Eller annat hormonellt p-medel? Det kan döda sexlusten hos en del.

Hon verkar inte ha så stor lust, utan mest ställa upp då och då för husfridens skull. Och hon nämnde hormoner. Det är därför jag undrar.

Skulle du vara beredd att använda kondom om ni prioriterade sexuell samvaro säg en gång i veckan, och då verkligen engagerade er i varandra? Eller om ni hade sex på andra sätt en samlag? Så att din fru slipper vara den som tänker på skyddet.

Hur ser er vardag ut i övrigt? Arbetsfördelning mm. Vad gör DU för att få en pigg och glad fru, i stället för en trött och sur?

Sexet är bara en liten del av det hela. Det rent sexuella behovet kan man ju lösa på egen hand. Men inte behovet av närhet, intimitet och bekräftekse från sin partner. Det är detta du saknar och det är fullt förståeligt. Det är viktigt att inte tappa detta.

Visar ni varandra ömhet och intimitet i övrigt? Pussas, kramas, utan att det måste leda till sex?

Sen har ni uppenbarligen andra problem i relationen. Det är bra att du inser det. Jag tycker att ni ska pröva parterapi innan ni går skilda vägar, om din fru går med på det. Vilket hon borde göra om hon inte vill skiljas. Men fundera också över det jag har skrivit ovan. 

Då tycker jag du ska skilja dig och sedan ha sex med någon som verkligen vill ha sex med dig. 

Du skrev innan att det inte bara handlar om sex, men det är ju sexet du hela tiden tar upp och beskriver. Ni är inte kompatibla där och kommer nog aldrig bli. Så om sexet spelar så stor roll för dig, så skilj dig.

Ok, då är det inte p-medel som spökar. Bra att veta, eftersom sånt kan spela roll.

Både du och din fru har lika stort ansvar för att det ska bli bra, både i och utanför sängen. Självklart ska det inte bara ligga på dig.

Men att ?be om orgasm? utan annan intimitet, blir väldigt fel. Som om hon vore ett sexhjälpmedel. Jag tillfredställer gärna min man på det sättet ibland, men vi är intima med varandra även på andra sätt, och han tillfredställer mig. Du och din fru behöver hitta tillbaka till varandra även på andra sätt. Är hon inte intresserad av det, är ni kanske inte kompatibla. 

Du skriver att du tycker att ni har en bra arbetsfördelning. Tycker din fru det? Man måste inte göra samma saker och det måste inte vara millimeterrättvisa. Men den totala ansvarsfördelningen (jobb, hem och barn) får inte bli för skev. 

 

Skilj dig men tro f*n inte att gräset är grönare på andra sidan och panikträffa någon för att slippa leva ensam. I så fall är du inte mogen för att separera än. När du känner att du kan trivas med dig själv och skapa ett eget liv, då kan du separera. 

Sen har ensamstående pappor med mindre barn svårt att träffa någon. Speciellt om de inte vill skaffa fler barn. Ni är inte särskilt eftertraktade. Säger inte detta för att vara elak utan mer för att du inte ska få en chock när du kommer ut som singel. Man lever rätt skyddat i en relation och vet inte hur tuff dejtingvärlden är där ute. 

Men är du redo mentalt så kanske det är bäst att ni skiljer er. 

  Yngre barn är en total dealbraker för mig. Ingenting kan vara värt det.

Hellre singel för resten av livet än andras ungar på halsen.

TS, jag förstår er situation, jag är själv i den. Vi är dock 10 år framåt (äldre och med barn som snart är utflugna).

Jag är motsvarande din fru. Den stora skillnaden hos oss är att min man är nöjd som det är, Jag är det inte.
Han verkar, utan att reflektera över det, acceptera att man med åren blivit mer som vänner, att jag sällan tar initiativ till sex eller känner åtrå. Så länge livet rullar på och det finns någon sorts intimitet och sex är det ok för honom. Han har inte så stora krav liksom, så länge jag är nöjd är han nöjd.

Själv får jag lite panik över att aldrig mer få känna mig galen av åtrå, pirr och spänning. Jag är inte nöjd och det leder ju till att min man också blir påverkad (tror aldrig att han hade tagit upp det eller sett att vi har problem i relationen).

Jag förstår ju att det handlar ju om vad olika människor har för behov och krav i en relation (ett annat par kanske skulle vara supernöjda med båda vår och er relation). I bästa fall tycker båda i en relation samma sak, i våra fall tycker vi ju tyvärr olika, vilket skapar problemet.

Jag förstår också att det är svårt biologiskt att känna den där galna åtrån efter 30 år ihop. Man behöver fundera på vad som är viktigt för en själv och vad som är good enough. Jag känner att jag behöver jobba med att vara vara lite realistisk och tacksam för det jag har. Jag har kommit fram till att det finns mycket som är bra med min man och mycket som är väldigt bra i min relation och som jag inte vill vara utan. Jag kanske kan träffa någon annan som jag känner stark attraktion och åtrå till, men som inte kan ge mig annat i relationen som min man kan. Och där måste man som sagt fundera på vad som betyder mest. En risk är ju även att man aldrig träffar en ny partner, man får fråga sig om man är ok med det också, att leva själv framåt. Jag har kommit fram till att jag inte är det. Jag gillar vårt liv som helhet, men jag saknar att känna attraktion och åtrå (när vi väl har sex så gillar jag dock det).

Det avgörande för mig är ändå att min man vill vara med på den här resan och försöka möta mig i mina behov. Han kanske inte riktigt förstår mig, men han förstår ändå att om jag inte är nöjd kommer inte vår relation att funka och då påverkar det ju honom också.

Jag har gjort ett val och bestämt mig för att min relation är övervägande bra och jag vill vara kvar i den. Därmed har jag ett ansvar att se till att det blir bra. Dels genom faktiska förändringar, där min mans delaktighet förstås är en viktig pusselbit. Och dels genom att jobba med mitt mind-set och mina förväntningar.  

Vi kommunicerar nu om detta och vi har också varit i parterapi. Jag själv jobbar mycket med good-enough, sänka min ibland orealistiska kravnivå och att känna tacksamhet för vad man har. Jag hoppas att detta kommer att vara tillräckligt för mig!