Svärfamilj, råd
Hej, jag är gift och har barn.
Hej, jag är gift och har barn.
Alltså, hon har tydligt visat dig att hon inte gillar dig. Så varför vill du fortsätta träffa henne? Jag hade vägrat. Låta mannen träffa henne. Hon tillför inget i ditt liv.
Jag träffar henne för jag inte känner mig bekväm med att barnen träffar henne utan mig.
Hon är så respektlös mot mig när jag är där, vad tror du händer om hon får känna att jag helt uteslutit mig själv men ändå låtit henne göra precis som hon vill när det gäller våra barn?
Ja självklart förstår jag att min make är där, men hon är listig och ALLT hon säger och gör bortförklaras med att hon inte kommer ihåg att hon sagt det, att hon inte visste bättre, att hon tror man misstolkat henne för hon skulle aldrig säga något sånt osv..
Där mina barn vistas där vistas jag iallafall tills dom är i den åldern att dom själva uttrycker att dom vill vara där själva.
Skulle jag dra mig undan helt hade svärmor troligtvis tagit på sig mammarollen och där går min gräns.
Den konflikten har vi redan haft men det är en annan historia och jag har förstått att svärmor är gränslös så jag håller mig tillsammans med mina barn för JAG är deras mamma och det kan inte en farmor ta ifrån mig.
Jag söker lite råd och stöd kring situationen som den är, har någon en teori kring varför hon gör såhär.
Kan en mamma vara svartsjuk för hon uppför sig så nämligen..
Vad är hon svartsjuk på i så fall?
Är man inte som förälder glad om ens barn hittat rätt och mår bra eller blir det provocerande på något sätt för en svärmor?
Jag träffar henne för jag inte känner mig bekväm med att barnen träffar henne utan mig.
Hon är så respektlös mot mig när jag är där, vad tror du händer om hon får känna att jag helt uteslutit mig själv men ändå låtit henne göra precis som hon vill när det gäller våra barn?
Ja självklart förstår jag att min make är där, men hon är listig och ALLT hon säger och gör bortförklaras med att hon inte kommer ihåg att hon sagt det, att hon inte visste bättre, att hon tror man misstolkat henne för hon skulle aldrig säga något sånt osv..
Där mina barn vistas där vistas jag iallafall tills dom är i den åldern att dom själva uttrycker att dom vill vara där själva.
Skulle jag dra mig undan helt hade svärmor troligtvis tagit på sig mammarollen och där går min gräns.
Den konflikten har vi redan haft men det är en annan historia och jag har förstått att svärmor är gränslös så jag håller mig tillsammans med mina barn för JAG är deras mamma och det kan inte en farmor ta ifrån mig.
Jag söker lite råd och stöd kring situationen som den är, har någon en teori kring varför hon gör såhär.
Kan en mamma vara svartsjuk för hon uppför sig så nämligen..
Vad är hon svartsjuk på i så fall?
Är man inte som förälder glad om ens barn hittat rätt och mår bra eller blir det provocerande på något sätt för en svärmor?
Självklart är det inte okej, maken tar striderna det är hans mamma så det får han hantera.
Kärringen ogillar mig trots att jag aldrig sagt något ont till henne, undra vad som hade hänt om jag hade fått ta striden.
Vill inte ens veta, det är inte min mamma så jag har ingen anledning att gräva konflikter med en kvinna som tycks ha konflikter med mig utan att jag ens sagt något ont till henne under dessa år.
Vårt umgänge har minskat vi träffas inte ofta max 1 gång i månaden ibland blir det 2.
Maken har satt ner foten och pratat med henne flertalet gånger, hon blir bara värre efter att han försöker prata med henne.
När han försökt prata med henne så går hon i försvar, tycker att han hittar på, hon minns inte osv.
Därför har vi båda bara accepterat att hon är som hon är, men undrar om någon varit med om något liknande?
Det är som att det är ett problem för svärmor att ha en god relation till mig och det är för mig obegripligt men alla är vi olika.
Jag vill mest skriva av mig för jag förstår inte att man uppför sig så utan att skämmas.
Hon gör sina val men jag tycker det är konstigt bara att man ogillar en människa så mycket att man är villig att tappa övriga relationer pga det
Jag träffar svärfamiljen sällan så mig gör det inget men jag lever ju med min make och ibland reflekterar jag över hur dom är.
Speciellt när jag ser att svärmor gärna lever sig in i att min make inte har en egen familj nu.
I min värld är det löjligt och konstigt men det kanske är såhär för dom flesta?
Jag hoppas jag inte blir sån..
I början tänkte jag att det går över, men såhär flera år senare och 2 barn senare så är det bara konstigt och nästan desperat av svärmor.
Hon förstod väl att hennes son förr eller senare skulle bilda sig en familj tänker jag..
Inte kul att vara den familjen då man känner sig väldigt i vägen och samtidigt tråkigt för min make för hans relation till sin egna mamma är inte funktionell eftersom han har en fru.
Konstigt bara i min värld jag kommer inte på något bättre ord än konstigt efter flera års äktenskap och ignorans från främst svärmor...
Jag tror det är en form av kontroll och svartsjuka. Hon har varit den viktigaste personen i sin sons liv och sen har du + barn blivit det. Kontroll över att hon vill ha de på sitt sätt och hoppas att HON ska välja kvinna åt sin son (tänker på det med tjejerna hon nämner tex). Hon har inte accepterat dig som sin sons partner och tror sig veta bäst. Så sjukt tragiskt egentligen..för er alla.
Bra att ni ser det på samma sätt iallafall och låt inte henne vara med era barn själv med din man längre stunder, som du säger hittar hon säkert en lucka där din man inte är med och passar på och säger något.
Jag tror det är en form av kontroll och svartsjuka. Hon har varit den viktigaste personen i sin sons liv och sen har du + barn blivit det. Kontroll över att hon vill ha de på sitt sätt och hoppas att HON ska välja kvinna åt sin son (tänker på det med tjejerna hon nämner tex). Hon har inte accepterat dig som sin sons partner och tror sig veta bäst. Så sjukt tragiskt egentligen..för er alla.
Bra att ni ser det på samma sätt iallafall och låt inte henne vara med era barn själv med din man längre stunder, som du säger hittar hon säkert en lucka där din man inte är med och passar på och säger något.
Ni måste samla er du och din man och visa att ni är en enhet.
Jag hade aldrig i detta liv fortsatt att sköta kontakterna med den svärmodern.
Han måste komma till insikt om han inte redan gjort det och jag tror inte han gjort det för då hade du inte haft den här rädslan i dig och inte behövt skriva hit.
Om du vill rädda dig själv från vidare bekymmer med den här svärmodern (from hell) så måste du och din man göra upp en egen plan, regler för hur ni ska handskas med henne.
De som oftast är de dominanta i sin egen familj och svartsjuka av sig och har ett starkt kontrollbehov (allt det passar in på min svärförälder.) tycks tro att de ska fortsätta bestämma, härja när det då gäller deras vuxna barn och deras familjer. Allt ska vara på deras sjuka villkor. De mår inte bra annars. Hur alla andra mår bryr de sig inte om, bara det gynnar dem så.
Jag fick ta beslutet åt min man när jag förstod hur sjuk i huvudet hans förälder var (som ville för sin egen själviska räknings skull placera honom i mitten av oss). Det beslutet jag tog gjorde jag för att rädda honom från smärta och förvirring, jag ville inte ha honom i mitten av oss, men istället offrade jag mig själv. Det var inte rätt väg att gå. Det kommer ifatt dig. Gör inte som jag gjorde. Jag ser att du redan varit igång med det, på ditt sätt.
Jag försökte också att lösa det hela vad det nu var som gjorde att svärföräldern var så sjukt konstig mot mig, men varje gång jag försökte ville den inte. Mitt första var inte att dra in min man i det. Det var det sista.
Den här svärföräldern har alltid sett utomstående som ett hot mot familjen som hen kunnat styra och manipulera på olika sätt. Jag var en utomstående. Jag var ett hot.
Jag tyckte synd om min man för han hade inte haft en chans, hans första andetag in i denna värld och den föräldern stod över honom. Det var allt han visste.
Jag var svårare att styra då jag var vuxen och hade min egen familj och mina egna värderingar och liv i ryggen.
I slutändan är det det här sådana sjuka personer vill: De vill få makt över dig, de vill styra alla i familjen.
Det är ett hot att familjen har utökats då den nu är rädd för att mista sin kontroll. Det är också därför din svärmor bestraffar sin son genom att ringa och skälla ut honom i ett så fort du gör någonting. För hon kräver att du ska sättas på plats.
Den här föräldern älskar sig mest själv. Det är ingen bra förälder. En bra förälder tänker på att respektera, inte lägga sig in, låta sitt vuxna barn ha en fin relation med sin respektive och på så sätt också rädda barnbarnen från slitningar och skilsmässa längre fram.
De här sakerna du skriver om att hon gör är lysande (sadistiska) taktiker, de är något som narcissister använder sig av i hög grad, allt för att försvaga och kunna styra sina offer. Hon vill ha sin son för sig själv, precis som min svärförälder vill ha sin son för sig själv. Hoppa över mig, gå bara direkt på han och sedan barnbarnen. Så i helvete heller.
Läs på om narcissister så får du se om du inte gjort det redan. Då får du också läsa om hur du ska stå emot de här taktikerna.
Fanns en dag då jag nära på knäcktes av allt. Det här hade med min egen starka rädsla för att min man skulle bli manipulerad av sin förälder och vänd emot mig. Tro att han kunde få bättre. De här rädslorna jag hade - det ser en sådan sjuk person och utnyttjar det.
Nu vet jag inte om du har de rädslorna jag hade, men jag minns att jag fullkomligt skakade i hela min kropp, för jag var så rädd att förlora mannen jag älskade, när jag skulle berätta sanningen för honom hur hans förälder hållit på så länge och att jag inte orkade längre. Jag var beredd på att han skulle försvara sin förälder och tycka jag överdrev.
Han hade ingen avsikt att lämna mig och hans bild av mig var inte förvrängd, manipulerad till fullo, men lite av den var det faktiskt för föräldern hade lyckats med det, lite, lite grann.
Han trodde på mig om allt jag berättade jag varit med om med den konstiga föräldern. Hans andre förälder har jag aldrig varit med om något sådant om ,tack och lov. Inga andra heller. Den här svärföräldern är one of a kind.
Jag och mannen behövde prata ut om problemet med den föräldern. Vi har fått prata om detta många gånger. Ni måste antagligen också göra det för att din man ska förstå mer och mer.
Efter min man började läsa på om narcissism och taktiker de använder förstod han. Jag var då inte längre ensam på min resa.
Han blev också arg och ledsen över att jag inte känt mig så säker i min relation till honom att jag känt jag kunnat öppna upp mig och berätta när det här började. Han sa åt mig att aldrig mer fatta ett beslut åt hans vägnar i tron att jag skyddade honom. Han menade på att han kunde ta det.
Han har brustit vilket han själv säger idag att han är sorgligt medveten om i hur han bemöter mig när det varit något. Hade han varit normal i det hade det säkert blivit så att jag berättat det iaf tidigare än jag gjorde. Jag kände mig inte trygg i att berätta för honom. Jag var inte trygg med honom och def. inte med hans förälder.
Vi har pratat om att bryta kontakten, men jag har sagt att det kommer då komma en dag då han kommer ångra det och jag vill inte ha det på mina axlar. Inte för min skull. Jag menar på att man får möta föräldern där den är, men samtidigt på ett sätt där man kan skydda sitt eget så den inte kan göra mer skada.
Vår lösning har istället varit att hålla ett avstånd, känslomässigt, och fysiskt, och att ha en beredskap så att vi alltid är samlade. Det rådet vill jag ge dig.
Det kan låta taskigt, men din svärmor äger ju faktiskt inte sina barnbarn, även om hon tror det och vill få till det till det. Det är bara något som är kulturellt, socialt betingat för att skapa styrka åt henne, men hon har ju missbrukat sina chanser åt det allvarligaste när hon behandlar dig som hon gör.
Du är deras mamma. Du ska ha din respekt för det. Hon har ingen laglig rätt att träffa barnbarnen. Har hon ingen bra relation till ena föräldern till barnen säger det sig själv att man inte vill ha dem nära sina barn, en person man inte litar på. Men sådana personer de tänker inte så. De ska bara ha vad de ser som sitt. Era barn är 50% av dina gener. Du har en skyldighet att skydda dem från en person som hon, en vuxen ostabil människa. Det får bli en relation på era villkor där ni känner er trygga. Jag känner mig trygg idag.
Jag förstår precis din känsla, din beskyddarinstinkt för den hade jag också, men här måste faktiskt din man steppa upp och bli en starkare pappa, förälder, partner, och sätta upp handen för henne.
Det är också nu i efterhand min man förstår så sjuk hans förälder är, men hur normalt allt det här blev när han växte upp i det och långt in i vår relation. Då de redan var i förälderns våld så var förtrycket också på en lagom nivå, men när jag - hotet - kom började den här föräldern att bete sig helt vilt. Det har min man också sagt att han aldrig sett sin förälder "så obekväm" som runt mig, detta då jag var svårare att få makt om.
Med tiden kom föräldern att förstå att vi inte backar från våra regler och det har uppstått någon slags harmoni i det här, där vi fortsatt har en relation men vi har det på villkor som fungerar för vår del.
Jag sa också till min man att jag var mer än villig att ta till familjeterapi och lägga alla korten på bordet när det kom till den här svärföräldern och få råd i hur vi ska göra för jag visste inte mer vad. Känner som du, har försökt med allt.
Han har varit mycket arg på sin förälder men jag har försökt få honom dit hän att förlåta för sin egen skull och samtidigt hålla hårt i våra strategier mot svärförälderns taktiker.
Jag tycker synd om den här föräldern också som är så sjuk, men bara för det kan jag inte tillåta den förstöra mer än vad den redan gjort i våra liv. Inte mellan oss. Inte för våra barn. Vi vill ju och kämpar för nu att våra barn ska växa upp i en hel familj. Vi ger oss nu vår sista chans att försöka laga allt som gått itu. Många av de problem vi haft har kommit ifrån som ett resultat av den konstiga uppväxten med den konstige föräldern. Det har sett perfekt ut på ytan. Jag hoppas vi kan nå dit så han kan bli hel och vi kan få en ljus framtid.
Jag hoppas också på att du kan få känna på det med att ni ska stå som en enhet i detta, inte splittrade du och din man där han står på sin mammas sida eller blir itudragen av er två.
Håller tummarna!
Hej, tack!!
Jag förstår din resa och jag ser mig i allt det du beskriver.
Jag höll också på att knäckas en period, allt jag gjorde av omtanke tog på ett sätt där maken drogs in.
Om svärfar varit här och hälsat på oss skickade jag fina till svärmor, om svärmor.mått dåligt har jag skickat ett sms och önskat henne krya på sig osv.
Helt normala saker men bemötandet jag fick av detta skadade mig enormt. Hon bemötte mig som att jag gjort henne illa för att jag visat omtanke.
För något år sen bestämde jag mig gör att inte fokusera mer på henne, inte bry mig helt enkelt.
Jag accepterade att jag och hon inte kommer få en fin relation och att våra barn inte kommer ha en närvarande farmor.
Det har gått väldigt bra, maken har fått se vad jag menade när jag förklarat att hans mamma envisas med att styra i vårt hushåll, i vår uppfostran osv.
Det har resulterat i att kontakten inte är lika nära längre, vi har även flyttat lite längre bort från svärföräldrarna.
Jag tror min relation med svärfamiljen alltid kommer vara stel och det är synd.
Det är tråkigt att behöva påminnas om hur oönskad man är.
Det som frustrerad mig mest är att svärmor är helt annorlunda när min make är själv och när han är med mig.
Som i sommarstugan idag, då var hon jättepositiv, glad osv berättar han.
Men om jag hade varit där hade hon varit helt tvärtom.
Det är som en psykologiskt spel, alla människor vill ha de trevligt och min make får det trevligt om jag inte är med..är jag med då är hon som en annan person..
Jag är inte orolig över att förlora min man, jag var det i början..Nu tänker jag mest att om han skulle vilja lämna mig pga sin mamma så är det hans förlust.
Han sliter upp närvaron för sina barn med en mamma och pappa under samma tak för att göra sin mamma nöjd som är äldre och har barn som flyttat hemifrån.
Det får vara på min makes samvete och även svärmors om det hade gått så långt.
Jag tycker det är konstigt om svärmors önskan hade varit att vi går skiljda väger.
Då är hon verkligen sjuk i huvudet
Alltså, hon har tydligt visat dig att hon inte gillar dig. Så varför vill du fortsätta träffa henne? Jag hade vägrat. Låta mannen träffa henne. Hon tillför inget i ditt liv.